Vissa dagar når vi aldrig punkten då det inte går mer. Vi slutar på topp och livets sol skiner i ansiktet på oss.

Andra dagar svävar vi fram lätt och enkelt över alla prövningar som ställs i vår väg, för att plötsligt dundra rakt in i väggen. Stop. Inget går mer.

Det är lätt att tro att det är slut där. Och ibland får det såklart vara det också. Det du inte får glömma är att när du ändå tagit dig dit så ta tillvara på den fina möjligheten som bom stop innebär. Jag snackar såklart om möjligheten att kämpa när det inte finns något kvar att ge.

Det är i just det ögonblicket vi kan skapa en förändring. Det är när vi absolut inte vill gå och träna men gör det ändå som vi påbörjar vår resa mot att nå våra mål inom träning.

Det är när vi öppnar breven från myndigheterna och möter all den ångest som står skrivet i dom som vi börjar vår resa mot ett värdigt liv.

Det är när vi vill köra ner hela ansiktet i tallriken med kola men väljer att gå hem och sova istället som vi börjar vår resa mot ett drogfritt liv/ vår resa mot ett liv utan socker om du nu tänkte på sådan kola.

Det är precis där i det kritiska ögonblicket som den effektiva förändringen sker. Det ögonblicket är inte nederlaget eller slutet. Det ögonblicket är början. Det ögonblicket får människor som tränar träna på flera gånger i veckan. När det är som mörkast och som tyngst behöver vi inte stanna trots att vi tror det. Vi behöver bara ta i lite mer.

Personerna på bilderna har inget med texten att göra förutom att dom alla imponerar stort på mig då vi tränar. Här ser du ett gäng som tar i mer än vad de tror är möjligt. Idag körde vi 4x4min med backlöpning och övningar följt av 2x10min längre löpning med flera övningar. Som avslut körde vi squats 4x20s med 10s sprint mellan varje 20s rond.

Benen skrek sluta men alla körde på ändå.

Sara på Balansbrädan fick sin fot kapad i en krock. Hon skulle aldrig kunna springa igen. Enligt läkaren. Inte enligt henne själv. Saras historia kommer upp imorgon kväll.