Jorge Lattof deltog i loppet ”Run for your lives” i Örebro under helgen som var.
Ett annorlunda race och en skräckinjagande upplevelse.

Framme i Örebro efter en tågresa med vännerna Ida och Peter E. Peter sover gott på sin sängfösare, en finöl med 9,2 %. Och klockan är 13:13. Jag letar upp mitt hotell. Ida ringer. Vi bestämmer att vi ska ses på Systemet. Springer dit och inhandlar tillräckligt många söta ciders som väcker kassörskans misstänksamhet och när hon lämnar tillbaka legitimationen så harklar hon fram – ”Det var nära nog…”

En överpretentiös lunchröding senare träffar vi kompisen Cia som med sin energi lyser upp ett helt rum. Vi bestämmer tid o plats för avfärd mot start och går upp på hotellrummen och förbereder oss.

På en bro i Örebro träffas en präst och en läkare, tillsammans skall de ta sig från ZafeZone Alpha till extractionzone 6,5 km norrut. Gruppen består inledningsvis av Cecilia, Ida, Peter, Peter (den andre) och jag.

img_4807
På bussen är stämningen tryckt och alla viskar spänt. Det känns som om jag är på väg till en plats jag inte vill eller behöver vara på. Pulsen, adrenalinet flödar och jag vill bara springa. Någonstans ser någon ett gäng med zombisar och skriker till, alla hurrar och blir till sig.

img_4806Vi hoppar av bussen och registrerar oss. En hel militärbas har riggats upp på en camping och vi står och trampar vid start. Vi väljs ut 20 och 20 och förs till gröna tält där en tv visar en film där amerikanerna skiter i det blå skåpet och körs över av alla zombisar. Vi är nu en av många grupper som skall försöka ta oss till säkerhet. Vi släpps ut och lunkar nervöst ut genom ett par grindar.

Jag springer med ögonen med mig, letar aktivt och paranoiskt efter zombiesar.

Efter en 5-600 m löptur så ser jag första scenariot; en tunnel under en motorväg, polisavspärrningar och bilar står utsatta här o där. De flesta följer avspärrningarna och leds in i famnen på zombiesarna. Jag tar täten och hoppar upp på bilarna, springer längs med vallar och håller mitt avstånd till monstren.

Zombiesarna är initialt långsamma och hinner inte med alla människor som väller förbi.

Safety in Numbers fungerar när det blir trångt. Zombiesarna försöker ta våra tre band som sitter på en livrem med kardborre. Tre liv. Sen är du infected.

Och så fort går det, joggingtur mellan scenariona, snabbt in, snabbt ut. Springa, hoppa, rulla, krypa, smyga. Zombiesarna behåller sin långsamhet och jag blir överraskad när en av dem jagar mig. Jag hinner se dess livlösa ögon innan jag bara hör den grymta och skrika efter mig. Så överraskad att jag blir så rädd att jag springer långt innan jag inser att den inte är med. Väntar in gänget och hinner hämta andan. Och svälja hjärtat.

Inne i centrala Örebro är det kaos!

Containrar, sjukhustält och andra hinder skapar en labyrint där det är trångt och där panik utbryter. Alla springer runt som yra höns och blir av med sina liv. Jag springer jag med, duckar förbi de zombisar jag ser och hoppar ut genom en lucka i presseningsväggen bara för att hamna i en återvändsgränd. Ser en ingång/utgång och bestämmer mig för att ta sats och kuta in när polaren Peter ramlar ut genom öppningen.

Han är inte jagad men strax väller det ut folk och jag tänker att jag inte vill vara kvar så jag dyker in och springer enligt gammal labyrintteknik. Håll höger alltid så kommer jag ut så småningom. Hinner kroppsfinta tre zombisar innan jag kommer ut till säkerhet.

Här får jag vänta på alla och under tiden rekar jag framåt, en ingång till en galleria. Zombiesarna står o väntar bakom skjutdörrarna. Alla som kommer står och tvekar och väntar på att någon skall ta ett initiativ.

Gänget dyker upp och jag höjer rösten till alla som samlats att nu ska vi storma på tre, alla blir taggade och på tre så väller vi över zombiesarna.

Gallerian är mörk och det ligger skräp och kroppar överallt. Zombisar dyker upp och tvingar mig ut på kanter, bänkar och bord, jag flyger fram, tar avsats på stolar, springer på bord, räcken och när jag blir trängd så behöver jag bara kroppsfinta och snurra bort ryggen med banden från de levande döda. Det funkar bra, banden sitter kvar.

Tre gallerior, 3-4 jättescenarion inne i stan med massa publik som hejar, skriker och har lika roligt som vi har. Jag tröttnar på springa runt i ett område så jag klättrar upp på en container och vilar. Tittar på hur de ”döda” rör sig och om de är så aktiva med att ta liv. Jag inser att de inte ser så bra bakom linserna de flesta har och att de egentligen är ofarliga så länge de inte får komma för nära.

Med denna insikt så blir det en hinderbana, framåt, uppåt och kör. Hela tiden ändras förutsättningarna och jag får tänka om. I steget ändra riktning och ändra planen för att komma vidare.

img_4809Det går bra. För bra, för lätt. I en ”allé” ser jag en snabb zombie, jag hatar dessa, som tar band. Jag springer mot honom med avsikt att visa att jag ska förbi på hans högra sida och jag drar med mig honom ut. Då passar alla på att springa till vänster om honom. I samma ögonblick så bestämmer sig zombien för att ändra riktning och så även jag för att göra likadant. Smällen av hans skalle mot mitt bröst kan jag fortfarande höra. Jag hjälper honom upp och hans mask/makeup lossnar i flagor från hans ansikte!

Det ser precis ut som att hans ansikte ramlar av! Jag ber om ursäkt men han svarar inte, skriker och grymtar och vacklar iväg. Jag hör någon i publiken säga att han redan är död och att jag inte behöver ge honom första hjälpen. Kul!

Springer vidare.
Gänget är bakom och jag väntar in dem efter nästa olycka med en död.

Jag halkar i en kroppsfint och sveper en zombies ben. Han faller på mig och försöker bita mig. Det är skrämmande. Jag lyckas rulla runt och freda mig. Jag hjälper honom upp då jag fällde honom. Han försöker ta ett band men jag springer vidare och ställer mig i säkerhet innan vi tillsammans hämtar andan.

Nu är det inte långt kvar, vi lämnar stadens gallerior och ger oss ut i parker och skumma passager.

I parkerna är det dunkelt och läskigt. Här ligger de döda i marken som sätter sig upp plötslig. Jag hatar sådant här, samma med mörka vatten. Jag vill se o veta. Springer med högsta knäna och på tår för att de inte ska få tag på mig. Ger en varning till alla att de ligger på marken! Jag hör folk skrika till och skrattar gott.

Vi springer tillsammans in över sista bron mot säkerhet och klättrar upp för ett nät. Jag har mina tre liv kvar och ser att en tjej är förkrossad över att hon är död. Jag ger henne ett liv och det andra bandet ger jag till polaren Peter som offrade sig för gruppen. Välförtjänt.

img_4808Hämtar ut min survivormedalj och samlar ihop gänget. Nu är det smink och omvandling som gäller. Sminkar mig vit och tar på mig linser, vita, jag blir nästintill blind. Nu förstår jag att zombiesarna inte hade en chans och de jag krockade med fick sig en överraskning.

Zombieracet var en helt ny upplevelse och jag pendlade mellan skräckkänsla av att bli inträngd i ett hörn till att efter varje scenario få andas ut och känna glädjen över att vara delaktig i ännu ett lyckat arrangemang.

Det här blir ett återkommande event!

/Jorge Lattof