Någon gång i november bestämmer jag mig för att kasta mig ut och bokar min resa till Toughest Training Camp i Marbella på Mikes Gym. Efter några försök att inspirera vänner att joina mig ”ger jag upp” och bestämmer mig för att åka själv.

Processen fram tills avresedagen har kantats av lite rädsla men mest av allt pirr i magen för att göra något som aldrig funnits på min livskarta att jag skulle göra. 

På avresedagen den 26 mars var förväntan på topp, en förväntan som kommer visa sig fyllas mer än jag hade kunnat hoppas på. Att åka på Toughest Training Camp var ett fantastiskt semesterval. Tanken på att en semester ska innehålla en solstol i en vecka är en vanlig tanke för många. Det är då vi slappar och mår som bäst. Jag har nu upptäckt hur man kan uppleva att få slappa genom att vara aktiv. Det är en cool upplevelse! Tre träningspass om dagen av varierad sort innehöll våra dagar. Våra fantastiska coacher hade planerat dem med sin kunskap och skapat ett grymt upplägg. Däremellan fanns det tid för mat, poolhäng med härliga människor eller en bok för den som ville. På Mikes Gym finns allt du kan tänka dig (och massa saker jag aldrig kunnat tänka mig ) och ville man inte hänga vid poolen kunde man hänga på banan som var uppdelad i en obstacle zone och en combat zoneeller ut och springa med fantastiska vyer som sällskapMöjligheterna var oändliga.

Så här kunde en dag se ut 

7.30-8.30 breakfast
9.30 Meeting by cars
10.00 Beach training
12.00 Lunch
14.00 Obstacle training
17.00 Optional strenght/run
18.00 Dinner

Denna struktur följde alla dagar men med olika typer av träning. Vi åkte bland annat upp i bergen för att springa upp på toppen av berget Mijas, hade en förmiddag med wreckbag challengerörlighetsträning, greppstyrketärning, intervallträning som ”knäckte” migmen även tid till strandhäng med glass, massage och lekar. 

Mina tankar om hur kroppen skulle kännas och om jag skulle orka träna så mycket på så kort tid stämde inte överens med verkligheten. Jag tänkte innan jag åkte att jag inte skulle träna alla passen men när jag väl var där fanns det inget mer självklart och kroppen, ja den är fantastisk. Så klart att den var trött, öm, lite blå och ett och annat skrapsår men så snart man började röra på sig igen så vaknade den till liv och ville bara mer. 

En dag höll Jonathan Albon ett lunchseminarium där han med stor ödmjukhet berättade om sin träning och sitt ”träningstänk”. Han pratade om lusten att göra din träning för ”enjoying and not for fitness”. Han pratade om all den glädje och vänskap som han fått genom att hålla på med OCR och uttryckte även en kärlek till alla möjligheter som finns ute i naturen.  

Fun is a word that I use a lot because that is the most important thing”  – Jonathan Albon 

Jonathan pratade vidare om att han kan titta ut genom fönstret en dag och tänka ungefär ”snö/sol/regn etc, vad kan jag göra med denna dag?” En upptäckarglädje som smittade av sig på mig och min förmåga till att se möjligheter i naturen och en påminnelse om hur oerhört priviligierade vi är i detta land. Jag hoppas att även du ska känna dig inspirerad till att tänka så efter att ha läst detta.

Vår grupp bestod av ca 40 deltagare med olika bakgrunder och på olika nivåer. Jag tyckte att vår blandning var perfekt. Jag kände en stor gemenskap och öppenhet mellan oss och kände mig uppmuntrad, coachad och peppad av de människor som jag var omringad av. Det fanns alltid någon redo vid ens sida att hjälpa en med ett hinder om man frågade. Prestige kändes långt borta och det är kanske en av de saker som gjorde semestern så avkopplad trots all aktivitet. Något som blev ännu tydligare för mig är att skratt sammansvetsar människor. Jag tror (är ganska säker) att jag skrattade mer under denna vecka än någon semester tidigare och en positiv konsekvens av det är att ju att jag mådde väldigt bra. Jag hamnade i någon slags ”kärlekspsykos” till alla människor som var med därför var det allt lite jobbigt och framför allt tomt att åka hem och separeras från denna härliga ”kärlekspyskos”. 

Bakom detta fantastiska camp finns givetvis massor med planering. Människor som är drivna, engagerade och passionerade för OCR. Andreas Sjölin, headcoach/projektledare på Toughest, den ansvarige bakom allt. (En liten hemlighet, jag var rädd för Andreas innan jag fick chansen att träffa honom. Han som promotade Training Campet i alla videos (och såg stentuff ut). Med sig i coachteamet hade Andreas: Jonathan Albon, Krister Sellman, Karin Karlsson som alla tillhör eliten inom OCR. Christoffer Larsson fanns även på plats som arbetar som instruktör på bland annat Toughest Lab i Malmö. Något som blev uppenbart för mig är att ödmjuka människor drar ödmjuka människor till sig. Andreas och hans team har en röd tråd som binder dem samman. Alla dessa individer besitter en ödmjuk inställning till människor, en ödmjuk inställning till att hjälpa människor att utvecklas och ett ödmjukt sätt att göra det på. Med risk för upprepning, men viktigt att sägas igen. 

Tack alla ni för ert engagemang och för era varma hjärtan! Man ska sluta på topp och Andreas berättade för oss sista kvällen att han lämnar sitt uppdrag som projektledare på Toughest. (Obs: Jag är inte rädd för Andreas längre).

Och så kom sista dagen, lördag, Raceday! Dags för att köra hela banan på Mikes Gym. I början av veckan fanns det inte en chans att jag tänkte att jag skulle göra detäven om jag innerst inne nog egentligen ville. På lördagen var det i princip självklart fast skrämmande och nervkittlande samtidigt. Pirr i magen är min favoritkänsla så det var bara att ”go all in”. Jag hade äran att få ha två egna personliga coacher under mitt lopp, mina roomisar och numera vänner Ia och Weronica. Dom fanns vid min sida eller iallafall i närheten i princip hela loppet, med vatten, energi, handskar och hurrarop när jag klarade saker som jag tidigare inte klarat. Delad glädje är verkligen dubbel glädje! Att höra deras lyckoskratt eka i bakgrunden när jag lyckats tog mig ett steg till, och ett till och ett till. Slutet av banan avslutas med en backe med namnet ”suicid hill”. Weronica fanns vid min sida. Jag är astrött, hör hur hon säger ”det här är så fint att jag nästan gråter”. Jag kunde inte respondera tillbaka för det fanns ingen kraft till att prata men i mitt hjärta tänkte ja ”ja, det är det”. Efter målgång kom en tår eller två. 

Jag vet inte riktigt mer hur jag ska beskriva denna upplevelse. Jag vet att bara att såhär i efterhand är att jag inte är lika rädd och nervös för att köra ToughestTough Viking, Action RunMilitaryFitness lopp eller något annat lopp som jag känner till. Det finns ingen medalj jag är så stolt över som den som jag fick den 1 april 2017.  Jag är inte den som hållit på med någon sport en längre tid under min uppväxt, inte tränat speciellt mycket, alltid hävdat att jag varken gillar sport eller träning. Jag har kallat mig ”bäbis” i OCR sammanhang sen mitt första lopp för 1,5 år sedan. Nu känns det som om jag passerat både ”barn”, och ”tonårsfasen”, i en rasande fart, dags att entra ”ungvuxen” fasen. Jag hävdar fortfarande att jag inte är en ”sport och träningsmänniska” (vad nu det är?) men en sak vet jag, utmaning, skratt, lek, upptäckarglädje och framför allt pirr i magen. Det är min grej! 

För att toppa raceday så avslutade vi med en hejdundrande grillfest vid polen. Kontrasten att efter en svettig vecka boendes i träningskläder få klä sig i vanliga kläder och fixa till sig gjorde att man kände sig extra snygg. Hysterisk dans, trams, skratt, god mat och samtal avslutade kvällen den 1 april 2017 på bästa sätt.

Tack alla vackra människor som gjorde denna resa så fantastisk !

#beatyourobstacle in life på alla plan

Text: Ida Anvegård