Jag är på plats tidigt för att dels lugna nerver och dels hitta en bra parkeringsplats nära målgången så jag kan kräla mig till bilen efter de 100 hindrena på de 5 kilometrarna som banan består av. 

Säsongen startar här för många ocrlöpare på västkusten men jag möts av ett helt öde eventområde, alla tält är uppställda och team Bunkerns tält är till och med upp o ner.

Det är en konstig känsla som infinner sig, som om att tävlingen är över och alla har lämnat platsen. Jag kom försent med en dag… Men sen slår det mig att Tommy Carlssons organisation skulle ALDRIG låta något stå kvar vind för våg. Jag är på rätt plats vid rätt tillfälle. Lite tidig men på rätt plats!

Tiden går och området börjar förvandlas till en levande plats. Deltagare från hela landet hämtar ut sina kuvert från registreringen. Eldtunnor tänds och sprider doften av brinnande björk. Arrangören Tommy Karlsson väcker alla ur sina funderingar med sin härligt peppande röst. Han berättar om dagens plan och vad publiken har att förvänta sig.

Vädrets makter bjuder på en sydlig vind och en massa dimma. Det är ca 2-3 grader, snö och is ligger på banan. Fukten i luften bidrar till att allt som är av trä är snorhalt. Idag har det godkänts att användandet av dubb är ok.

Jag går runt och hälsar på bekanta ansikten. Får nya vänner och delar skratt och anekdoter med gamla. Det är detta som är till största delen den fina anledningen till att OCR lopp ligger mig varmt om hjärtat, gemenskapen och lättnaden att få nya vänner.

Jag får tag i Stefan, medicteamets mjukaste händer som hjälper mig att tejpa mitt knä. Mest som en försäkring att det håller sig stabilt men också som en påminnelse att jag ska ta det lugnt idag.

Anledningen är att jag opererade knät för ganska så exakt en månad sen. Menisken filades ner och klipptes till. Det har gått lång tid nu sedann jag hade puls och tog ut mig i träningssammanhang. Rehabträning är en annan typ av träning kan jag lova. Men nog om det. Jag ger mig in i detta med tanken och vetskapen om att jag mer eller mindre är på ruta 1 igen.

Det är när jag tar på mig den röda Elitvästen som jag inser att jag för ett år sen hade mindre att bära på än vad jag har idag. Ännu en påminnelse om att närma mig starten med ödmjukhet och förståelse för att det kan gå hur som om jag toksatsar för hårt. Jag vill verkligen inte förvärra något så mitt mantra är; kör på, lyssna, känn efter, kör på.

Och så blir det.

Startgrupp 1 Elit fylls upp och drar iväg med en poliseskort som med blåljusen på rycker upp hela eliten. Det är bara jag och två till som förstått instruktionerna och väntar på att få starta i grupp 2.

Så vi är tre stycken som blir ivägsläppta kl 10:02:30. Första hindret: bär en 20 kg säck upp för en tung uppförsbacke och ner igen. Inga problem. Förutom att jag när jag droppar säcken på pallen där nere har så kallad pingislunga. Hjärtat rusar och andningen är ytlig. Upp för backen igen och in i skogen.

Jag hamnar ganska snart sist i elitgruppen och inser att jag är ensam stundtals. En känsla av lugn infinner sig och det är först när de gula västarna börjar uppenbara sig som jag inser att jag inte ger allt jag har. Det nya hindret på Hawaiibeach är ett survivalhinder, det består av ett A hinder på tre grova stockar åtföljt av en stock på ca 2.5 m höjd som jag ska upp till, därifrån ner och nudda mark för att sedan ta mig över ett rep som ligger horisontellt ca 10 m till andra sidan. Där ska jag över en stock och sen ner igen.

Jag ääälskar såna här utmaningar och känner mig nöjd med instruktioner jag fått av de peppande funktionärerna. På stranden har ännu ett stort hinder placerats, hängande väggar med fastskruvade klossar som jag måste ta mig igenom. Detta paket är sammanlänkat med rör på ca 3 meters höjd som kräver att jag slänger upp fötter och krokar mig fram som en snabb (så klart) sengångare vidare till nästa rör och sedan ner på en stock. Allt detta tar på krafterna men lyckan att få till det, när allt stämmer och jag ser att andra har det svårt med hindret och får göra om göder mig och jag får horn i pannan.

De kryper snabbt tillbaka när nästa hinder är att släpa traktordäck med en kedja på stranden fram och tillbaka. Sen vada, i havet. Efter det krypa under riktigt låg taggtråd fram till monsterväggen, den tar mig tre eller fyra försök innan jag lyckas få upp fyra fingrar på kanten. Tar mig över på nåder nästan. Sen mera krypa. Krypa krypa krypa. Det vill inte ta slut!

Upp i skogen och härja, bara uppför, upp under nät, upp med en sandsäck upp, upp, upp.

Ner och hela vägen till slushträsket. Ett rep ligger tvärs över för oss att dra oss fram på, jag hör funktionären varna för en stock under ytan, som jag finner… försent. Det är kallt med vattnet upp till halsen. Fruktansvärt kallt. Jag fokuserar på att andas.

Upp och igenom hela bootcampets hinder. Välbekanta men aldrig lätta. Kanske var det skönare att krypa på frusen skrovlig is under stockar än när det är kall lera? Jag vet inte längre. Inget är skönt. Bära däck, klättra på nät, svinga i lian, krypa under taggtråd, igen, balans och armgång. Sen är det bara ta sig igenom sicksack, upp o ner i skog o mark till upploppet.

Rampen, står där majestätisk och för första gången känner jag mig hotad av den. Jag lyckas halka de tre första gångerna och tar mig upp på jävlar anamma på den fjärde gången och sen ner igen för att gå i mål.

Jag är nöjd. Chockad men nöjd.

Min 23e placering av 25 Elitstartande är ett kvitto på att min högsta lägsta nivå är hög. Med tanke på min kondition och hälsostatus så är jag jättenöjd med min insats och glad att jag valde att ställa upp idag.

Att inte vara en del av detta arrangemang är inte ett val. Det ska bara göras. Alla kan delta, alla kommer runt och alla som kommer runt, oavsett om de klarar av eller inte klarar av alla hinder ska vara nöjda. Anledningen är att dessa personer har gjort ett aktivt val att vilja utmana sig själva. Kvittot får du inte bara i en medalj runt halsen utan även i form av träningsvärk och utveckling av din hälsa. Både den mentala och den psykiska hälsan får sig en kick av detta.

Idag sitter majoriteten av folket framför skärmar och har väldigt låg aktivitetsfrekvens. Att träna inför ett ocrlopp tillsammans med andra, eller själv, är ett fint mål. Det ger väldigt mycket.

Ett stort grattis till Fredrik Bergfeldt som tog hem första plats i Elit Herr. Ett ännu större grattis till Malin Johansson som vann Elit Dam. Andreas Svensson vann Qualifier Herr och Rebecka Rudén tog hem Qualifier Dam.

Tack till Military Fitness organisationen som i vanlig ordning levererade en underbar upplevelse. Det finns så mycket positivt att säga om detta och det skulle fylla allt för mycket plats så jag väljer att skriva det på deras egna recensionssida.

Må väl.

Vid tangentbordet: Jorge Lattof. Insta: Crocr2018
Foto: Fotomoije