En lördag strax efter lunch är Sara på väg hem från jobbet på Volvo.
Det är tidig höst 2007 och Sara kör den gamla vanliga vägen hem. Tankar på att sluta jobbet som är så trist delar plats med en önskan om att något nytt ska hända i livet.
Det gör det.
En ung tjej på tjack (metamfetamin) kör i motsatt färdriktning rakt in i Saras bil.
Bilarna möts i ca 70km i timmen och då Sara vaknar till har hennes bil slungats över vägen och in i räcket på motsatt körbana.

Den andra förarens bil står precis brevid och Sara känner värmen från den egna bilens lågor.

Bilen brinner, Sara måste ut.

Det är glas och vätska över allt och plötsligt hjälper någon Sara bort från vraket, hon kan inte belasta sina fötter och det känns väldigt konstigt i vänsterfoten.
Fler förbipasserande ansluter och en av dom puttar bort Saras brinnande bil genom att köra sin egen in in den. Den påverkade tjejen sitter fast i sin bil och kan inte komma loss.

När brandmännen kommer fram når paniken Sara och allt hon kan be om är en cigg, alltid ett dåligt val men speciellt då man sitter i en pöl av olja och bensin.

Sara hamnar på Sahlgrenska och flyttas senare till Mölndal. Ankeln på vänsterfoten är krossad och då allt fokus hamnar på den missar läkarna en fraktur även i den andra foten.
Sara som länge velat förändra sitt liv och göra mer hälsosamma val får höra att hon aldrig kommer att kunna springa och det gör ont så fort hon belastar foten.
Fem år efter krocken har foten varit fri från den metall som opererades in efter krocken och smärtan gör att läkarna överväger att steloperera.
Saras första läkare nämner då att en kollega skall genomföra ett test av ny apparatur och Sara ställer upp för forskningen.

En ställning monteras på foten med skruvar in i foten. Sara ska själv skruva åt och isär sitt eget ben på utsatt tid och genom detta få kroppen att bilda nytt brosk.

Det är precis lika skönt som det låter…

Efter försöket hittar inte läkaren någon förbättring men Sara känner att det känns bättre då hon går.

Åren går och Saras fot stoppar henne från att ta tag i fysisk aktivitet då det gör för ont helt enkelt.
Cigaretterna försvinner dock ur hennes liv och hon tar försiktiga steg mot en hälsosammare livsstil.
Våren 2018 är Sara trött på att tycka synd om sig själv och inser att en förändring inte kommer om man inte tar tag i det själv.
En vän tränar med theocrgym och Sara kontaktar mig (Viktor Byhr) för PTpass.
Sara är nervös och har stor ångest inför första passet men väljer ändå att fullfölja sitt löfte till sig själv och dyker upp. Hinderbana är Saras grej. Hon älskar det, hon kan knappt andas på de första passen men vi har kul och Sara gillar det hon gör. Vi promenerar runt banan och lägger mycket fokus på att skapa rörlighet och styrka i fötterna och knäna.
Efter några PTpass frågar Sara om hon kan delta i något av våra öppna grupp-pass.
Självklart svarar jag. Sara går till en början runt intervallerna då jag ser hur hennes fot rör sig på ett helt nytt sätt. Jag frågar vad hon tror om att springa lite, hon säger att läkaren har sagt att hon aldrig kommer att springa igen. Jag frågar vad säger du? Och sedan springer hon. Foten ser ut som en lycklig hund som dansar fram över marken. Konditionen ser ut som att den precis börjat förbättras och till fotens stora förtret väljer konditionen att det nog är dags att gå igen.
Något som är bra. För foten. Vi fortsätter med rehab och varvar löpning med gång och foten känns och blir bättre. Sara frontalkrockade med en påverkad bilist och fick som hon själv säger bara en skräpfot. Det kunde gått så mycket värre. Hon har valt att inte hysa något agg mot föraren av den andra bilen. Då skulle hon bara få mer plats i mitt liv säger Sara klokt.
Och foten som aldrig mer skulle springa tog sig genom 5km 100hinder på Backamo den 18 augusti.
Ömsom springandes ömsom gåendes men inte med en sekund av självömkande.

Sara har valt att inte låta foten eller tankarna om vad hon klarar av bestämma vad hon klarar av.
Det spelar ingen roll när eller hur du bestämmer dig för en förändring. Det viktigaste är att du börjar göra den. Det gjorde Sara.