En tidig lördagsmorgon packar jag väskan med min utrustning och åker norrut på E6:an från Göteborg mot Stenungsund. Har planerat att delta på Military Fitness första deltävling av 5 som kallas Boot Camp Challenge. Inspirerad av en 14 år gammal tävling som äger rum på marinkårsbasen i San Diego, USA.

Morgonen är stilla och dimman ligger som ett mjukt täcke över min västkustvärld. Det känns tryggt och lugnt på något sätt att glida in genom denna dimma. Trafiken är lugn och Resan till Stenungsund tar ingen tid alls. Väl framme parkerar jag bilen och beger mig ner till eventområdet på Stenungsunds Yacht Clubs framsida som vetter mot havet. Dimman är nära och det är vindstilla.

På teamområdet står folk jag känner igen och sätter upp sina tält. MIT Tough team och Team Bunkern har sina tält på G. Kolstads Grabbar och Tjejer är på plats, Lynx tält ligger fortfarande nerpackat i väntan på teamet. MMsports gräddar proteinvåfflor och värmer proteinchokladdryck och det luktar ljuvligt! Compression by Colting har ett tält med kompressionskläder, interkakel är där och förbereder grillen. Nordic wellness har ett tält dom med.

Stämningen är väldigt kamratlig och det är många bekanta ansikten som dyker upp. Mingel och snicksnack om väder, banan, utrustning osv får tiden att gå. Registreringen öppnar och jag plockar ut mitt chip. Plockar även ut min väst med startnummer 112. Ångrar att jag inte beställt en egen väst med mitt namn på när jag ser de andras västar som prydligt hänger i rader bakom baren i Datanovas tält. Går bort och lämnar min väska i kukaberra, en garderob och café med ursköna soffor att hänga i med fin utsikt över det dimmiga havet.

En hel timme går och nu är kl 10, uppvärmingen lämnar en hel del att önska. Men jag känner mig dock väldigt pigg och glad. Positiv energi är en kraft ej att underskatta konstaterar jag och skrattar för mig själv. Plockar upp min säck i startfållan och ställer mig i främsta ledet med sandsäcken väl tillrättalagd på nacke och axlar.

Tommy Carlsson, CEO startar oss och loppet är igång. Banan är bekant och jag vet vad jag har framför mig. Kroppen svarar gott och steget är stabilt. Får kraft av alla hurrarop, jag hör att de ropar mitt namn och fylls av glädje. Glädje ger kraft.

Publiken längs med banan vet inte om detta men när ni hejar på någon så ger ni inte bara kraft, ni plockar ut en löpare från en eventuellt negativ tankespiral och ersätter den med en sanning. Tex när musklerna på benen känns som de ska lossna från benet och en känner att det är tufft, och hur ska jag orka osv, och någon ropar ”du är stark” så blir det sanningen och den vägen vandrar tankarna.

Foto: @FotoMoije

Hela banan är en orgie i hinder att överkomma, bemästra och krossa. Klättra över, kryp under, hänga och dra. Nytt hinder som återfinns i VM är det så kallade ”hängande väggarna” med grepp på en sida. En tekniskt utmanande stund som går som en dans. De tunga däcken jag behöver dra med en grov och tung kedja krossar min axel när jag drar och kedjan spänns ner över min rygg utan att däcket rubbas. Lyckas få en låg tyngdpunkt och lyssnar på funktionären som ger mig besked om hur långt det är kvar till det att jag ska vända. Ett steg i taget, ett steg i taget hela vägen.

Vattnet jag hoppar i från bryggan är friskt och på gränsen till kall. Jag lyckas behålla kontrollen över andningen och joggar genomblöt till Nordic Wellness-hinder som är en kryputmaning. Kryper en oändligt lång stund och rullar lika långt på sidan så snabbt jag kan. Kommer fram till slutet och det tar mig säkert 8-10 sekunder att återfå balansen. Framför mig reser sig en vägg som är ca 3 meter hög. I sin svarta färg tornar den sig över mig och ber om att bli förnedrad. Jag hoppar upp och får tag i kanten med en hand, drar snabbt upp mig och när jag kommer över ser jag att Kryphindret jag precis klarat av, och svor över, har flyttat sig till andra sidan, eller har jag klättrat fel?

Tittar bakom mig och tillbaka, förstår att det är fortsättningen. Gnistan jag har får sig en törn, jag hoppar lite modstulet ner och tänker att det är bara att göra det. Och att göra det bättre än bra. Får en kick av den tanken och rullar snabbt och lätt under hela vägen fram till en taggtrådsvajer som hugger sig fast i byxan. Drar mig loss och hinner tänka att det var tur att det inte var hud….

När jag kommer i mål efter ca 38 minuter så är jag trött. Jag har kämpat och slitit men haft i bakhuvudet att den sista rampen kräver en explosion av kraft för att klara av så jag försöker att dels tänka bort känslan av att stå framför rampen med benen slutkörda och satsa så mycket jag kan, framåt, uppåt, arriba.

Jag vet att sanden kommer göra greppet obefintligt på rampens trädäck så jag beslutar mig att ha den farten jag behöver för att komma upp redan när jag sätter min första fot på rampens nedre del. Tar sats och exploderar, pumpar ner fötterna som skovlar i sanden och accelererar samt bibehåller farten, trampar på rampen och sätter ögonen på räcket där uppe. Sakta avstannar farten jag byggt upp och då sträcker jag mig upp och når precis röret med ena handen. Nyper åt och låser fingrarna. Kastar upp höften med ett knyck och får upp höger hand. Drar mig uppåt och med hjälp av hältekniken så hamnar jag på toppen av rampen. Kysser min sandiga hand och slår in kyssen i rampens skrovliga yta. Klättrar sedan ner och får min medalj runt halsen efter 37 minuter och 50 sekunder när jag kommer i mål.

5 kilometer och 100 hinder avklarade.
Jag är 2.5 minuter före tvåan. Jag förstår senare att min träning jag lagt på trapporna har gett resultat och jag förstår även att detta innebär att jag flyttas upp en klass till elitklassen. Senare ser jag på resultaten att min tid hade gett mig en 4:e plats i elitklassen. Vilket innebär att jag, på denna banan, var endast 5 minuter efter Fredrik Bergo som vann.

Nästa race är i Slottskogen. Peak Challenge. Den är känd för sina uppförsbackar och sina trailslingor som vindlar sig över stock och sten. Till den ska jag träna ännu hårdare!

/Jorge Lattof


Sugen på att deltaga i Military Fitness kommande lopp?
Klicka här