Maritiman extreme challenge 2017 kommer att gå till historien som den hindertätaste sprinten. Nu har jag inte hört mig för och den påläste får gärna rätta mig om det på svensk mark har funnits något lopp som haft mer hinder på 5 km än dagens 127 st.

Oavsett så vill jag gärna bjuda med dig på en liten tankeresa. Jag ska inte slösa din tid med att i detalj beskriva alla hinder, för i min prestationsdimma så har jag antagligen glömt några hinder.

Så.
The facts: Det är lördag 26 augusti, banan är 2.5 isch km per varv. 17 grader och molnigt. Perfekt väder för ett event som detta. Elite, qualifier och race, alla uppdelade i Dam och Herrklasser springer 2 varv och i tillägg ingår 4 hopp från jagaren smålands för och akter. 2 hopp per varv ska tilläggas. I fören är höjden ca 8 meter och i aktern endast 4-5 meter.


Militaryfitnessgrundaren Tommy Carlsson skojar och säger att de ska sänka vattennivån när jag kommer. Det tar mig ca 5 sekunder att förstå skämtet. Hur lång tid tar det för dig? Betänk nu att du inte har adrenalinpåslag och fjärilar i magen så snälla, ge mig ett break här.

127 hinder är sagt, jag har även hört 125 och frågan uppstår, hur kan det vara ojämt antal hinder på två varv? Svaret är lika enkelt som varför eskimåerna inte har kylskåp;  för att när du efter ett varv tar en väg till slutspurten så tar du en annan slinga som ger ojämnt antal. Så nu när det är löst så återgår jag till tankeresan…

Låt mig också poängtera att min tankeresa bara och endast handlar om min lilla resa med mig själv med de förutsättningar som serverades. Och att ge er en inblick i vad som försiggår innanför pannbenet på mig innan, under och efter tävling.

Jag får frågan om knät, träning, mat och sånt som denna träningsintresserade person som mer eller mindre frustrerat ställer mig mot väggen med och kräver svar.

– ”Skojar du om ditt knä? Kommer du till tävlingarna med kryckor för att psyka dina motståndare? Går du på nån diet”? Vad äter du på dagarna och hur lägger du upp din träningsvecka??”

Jag ser mig omkring, undrar om någon annan hör frågan. Det är bara han och jag…
Jag backar lite, skrapar med foten och vet inte riktigt vad jag ska säga och utbrister…

– Kul att du är intresserad.

Jag tränar ibland, armhävningar och pullups, på torsdagar kör jag en jobbig uppvärmningsrunda som håller på i 7-10 minuter och ibland jagar jag folk uppför trapporna. Kryckorna idag var till en vän som bad mig om dem. Och jag valde att starta och gå runt peak challenge för att inte missa medaljen och spara knät.

Jag äter det som faller mig in och väljer varken bort kött, gluten eller annat som anses vara allt för ohälsosamt. Jag är snart 44 år och har rört mig i hela mitt liv, sportat och tränat i perioder, har varit ohälsosamt överviktig och rökt cigaretter och druckit alltför mycket alkohol under vissa perioder i mitt liv och jag duschar inte heller varje dag. Just nu dras jag med en åldersförändrad menisk som tokvärker men som läkaren och sjukgymnasten försäkrar mig om att inte gör någon skillnad; ”Så länge du kan springa och det inte gör ont så spring”

Med dessa ord säger jag att jag måste hitta min son och går försiktigt iväg. Han ser förbryllat efter mig och ser inte så nöjd ut med svaren han fick.

Jag hämtar ut mitt startkuvert, på framsidan av kuvertet har Hanna, som bla varit med och packat alla kuvert, målat en pirat. Jag får även en väst. Lämnar in kryckorna till en vän och meddelar att de är till Magnus, som ska gå runt banan idag och behöver avlasta sin fot.

Minglar sedan runt bland alla deltagare och känslan är kamratlig och varm. Nervositeten ligger precis under ytan hos alla, som isberg, vissa är rena rama Mount Everest och de får lite lugnande ord som jag har att avvara.

Fotograferna Marek, Christian och Moije är på plats. Med sina skjutdon ska de föreviga tiden, frysa stunden och förlänga vår kick långt in i veckan som följer. Det är tack vare dem som Facebook och Instagram har kvalitativa bilder.


Jag Byter om, hälsar på mer folk, värmer upp lite halvdant och utan någon vidare plan. Klockan börjar närma sig start när Tommy meddelar att starten blir försenad 5 minuter pga att en deltagare skurit handen på några buntband i en trappa och behöver omplåstring, inget allvarligt som tur är.

Och plötsligt så står jag där i startfållan och blir presenterad och uppställd med de andra killarna jag ser upp till, de som flyger fram och som gång på gång fått bättre tider än mig på de flesta tävlingarna som varit. Jag känner dem och vet vad de går för. (Personen med frågorna tittar på mig och jag blinkar till honom. Han skakar på huvudet. Han har redan begränsat sig här tänker jag.)

7 personer, får jag det till, som kommer att prestera bättre än mig denna regnfria lördag på Maritiman Extreme Challenge. Jag har redan här, även jag, begränsat mig. Börjar med nån slags onödig och meningslös checklista och tänker att jag har gått emot en kardinalregel, att aldrig starta med oprövad utrustning.

Jag har tagit på mig nya kläder. Från Compressportsweden ett par fullängds compressionstights som jag har inte provat innan. Dessa nya fullängdsbyxor verkligen kramar om benen och känslan av stöd är enorm. Så med tanken om att känslan är viktigare än gamla erfarenheter låter jag byxorna sitta kvar och verkligen njuter av kramandet runt benen.

På överkroppen en Elite race väst i polyester som sitter tight och gott. Jag har den tydligen på mig bak o fram, får det hintat och vänder den lite försiktigt under racegenomgången. På fötterna, strumpor som inte suger upp vatten och ett par Icebug-skor som jag gillar på grund av deras allsidighet och grepp på de flesta underlag.

Så där står jag och funderar på hur det här egentligen kommer gå? Killens frågor ekar i skallen, jag tänker inte på hur förberedd jag är utan snarare hur oförberedd jag egentligen är. Jag har varit så nervös innan jag kom hit, nu känner jag inget annat än ett lugn i mig och jag hör mig säga att det kommer gå som det går och att allt (förutom knät) känns optimalt. All systems go. Grönt ljus.

60 sekunder till start!
Nu är det allvar! Alla frontplatser är upptagna så jag backar lite. Det finns dunkar till oss alla. Tommy startar oss och vi ruschar fram och hugger varsitt par dunkar som Interkakel levererat för att plåga oss med, dock börjar några av oss i täten med att springa fel, vissa hoppar över avspärrningsbandet och korrigerar medan jag och någon mer springer tillbaka för att springa rätt. De som kommer före skrattar lite gott åt oss. Vi fick fel startinfo helt enkelt.

Så tidigt in på racet kan det inte göra någon skillnad tänker jag. I tumultet som uppstår så tappar jag fokus på min placering och vi är nu en köttig klunga som klapprar iväg på kullerstensunderlaget.

Jag känner mig stark som ett lejon första halvan av första varvet, hindrena försvinner under mig, jag spränger över dem och till min förvåning så ser jag några av mina medtävlare klättra över hinder som jag enkelt flyger över. Jag märker att när jag kommer ångandes så får jag företräde till vissa väggar, vid ett tillfälle fastnar jag i en annan deltagares fötter. Så istället för att svinga benen över på sidan så hoppar jag med benen under mig när jag delar vägg med någon annan. Jag är nöjd med att ha tränat och att kunna fler tekniker än en för att anpassa mig. Teknikträningen har gett en oerhörd fördel här, att explodera över ett hinder för att inte förlora varken tid eller momentum, jag tar placering efter placering.

Min största framgång som sätter mig på andra plats efter ledaren Fredrik Bergfeldt är kryphindret i sanden. Trappträningens krypande med huvudet före, neråt, kommer till sin rätt här. I alla fall känns det som att det är mycket lättare att göra detta två ggr i sanden än två ggr i trappan på torsdagar när jag ska visa hur övningen skall göras korrekt.

Och så fortskrider loppet, hinder efter hinder, feeda energi från fantastiska funktionärer och underbara vänner i publiken. Två snabba dopp och lite klättra i lastnät och plötsligt hör jag minsSons underbara polissirensröst när jag kommer upp till upploppet inför jagaren småland. Hans lilla hand är höjd och han får en high five, jag en kick.

Jag får en fantastisk blick av en vacker tjej i publiken. Detta fyller mig med en kraft utan dess like. Turbon kickar in och jag flyger i vattnet. Knät känns fortfarande okej här så jag pinnar på lite till, tänker att jag får vila i vattnet sen. Hoppet från fartyget känns i magen, det suger till rejält första gången och när jag landar så blir det sådär underbart tyst och stillsamt….

Det är här, i mitt element, som jag laddar. Det är Nästan så jag kan se batterimätaren fyllas upp till grönt från oroväckande orange framför mig i mörkret. Upp till ytan och livets andetag.

Jacobs-stege hänger monumentalt på babord sida av jagaren småland och jag tänker att jag är lyckligt lottad att kunna få berätta för mina barnbarn att jag hoppat från fartyget i mina ungdoms dagar.

 

Jag ler och börjar klättringen för att sedan ta mig till aktern via en kringelikrogik bana till båtens övre däck som snitslats tydligt. Lämnar ifrån mig hjälmen och hoppar utan vidare eftertanke från aktern för att simma till nästa båt för att sedan krångla mig igenom till kajen.

Jag har lärt mig att Militaryfitnessfunktionärerna är tydliga med sin information och känner jag mig osäker på bansträckningen eller ett moment så frågar jag och får tydliga svar.

Får jag en instruktion så repeterar jag den högt så att funktionären uppfattar att jag förstått uppgiften, dels så går jag säker och jag riskerar att inte skada någon annan.

Tex så får jag en hjälm när jag springer ombord på fartyget, för att slippa stå och vänta på hjälmen så annonserar jag ut min ankomst med ett högt och tydligt ”hjälm!” När jag lämnar ifrån mig den så gör jag likadant. Samspel. Vid hoppet från fartyget får jag klartecken att hoppa direkt.

Efter kajens löp på casinots baksida finns en travers, två linor spända över vattnet, den ena kan jag stå på och den andra kan jag hålla mig i och gå i sidled på.  När jag anländer till denna utmaning så ser jag redan i kors. Hjärtat bultar i bröstet, andningen river bredvid och musklerna känns som om de hade fått sig en omgång av en Rocky Balboa i ett kylrum. Missar så klart helt och totalt bort att jag kan gå på nedre linan så jag hänger mig ner och drar mig över som en sengångare till andra sidan. Det är här jag ser vem som nosar mig i hälarna. Oskar Pedersen. Akrobaten och fjällvandraren.


Jag kan inte tro mina ögon! Jag tror ju att den här killen och Fredrik redan sitter och korkar upp champagne på mållinjen ju! Han dansar enkelt över linorna och när vi kommer till den enorma Nordic Wellness väggen i slutet på stenpiren så svävar han på lätta fötter förbi mig, ger mig uppmuntrande ord och fortsätter på sin ärorika seglats mot första varvningen.

Om Oskar var den förste att springa om mig och Fredrik antagligen redan låg hemma i ett varmt bad och blev skrubbad på ryggen av sin tjej då undrar jag var alla andra 5 som jag på min lista placerade framför mig…

Det var bara att tugga på hörde jag mig säga, det kan inte vara så illa eller så bra. Jag slutar tänka nu och låter benen springa, låter diafragmans glatta muskulatur suga ner syre till lungorna och jag skickar signal till knät att hålla i sig för nu måste vi öka.

På vägen tillbaka mot varvningen ser jag ”7 Listans” 5 resterande killar komma mot mig, flera minuter efter mig, i ungefär den ordningen jag trodde de skulle ramla i mål. Förvirrat slår jag ifrån mig tanken att jag ligger bättre till än vad jag tror.

Tillbaka till eventområdet för att fylla på positiv energi. Jag hör hans lilla ljusa stämma ”Heja Pappa!” Ninjaväggarna går som en dans och nu, nu är det bara ett varv kvar. Och jag har en jävlaranammakänsla inom mig som får min kropp att gå på högvarv. Fastnar med handen i monkeybarsen, mellan ett rör och ett trappsteg, när jag gungar tillbaka så knakar det oroväckande i handen, inget går sönder men det känns onödigt nära. När tröttheten kommer smygande ökar skaderisken.

Kryphindret, klättersvampen, när jag kommer till rampen står hon där utan skor och halkar och kommer inte upp. Jag ropar att hon inte ska smyga sig upp till rampen utan hon ska ha full fart när hon kommer fram. Jag ser henne halka och nästan gråtandes glida ner igen. ”Ta på dig skorna” hinner jag tänka innan jag tar en helvetessäck och tråcklar mig vidare i ”över under” helvetesarenan vid älvrummet. Jag känner hur krafterna tryter och saktar ner, försöker lugna andningen, hitta ett tempo som tillåter återhämtning men uppgiften känns tung.

När jag är halvvägs in i fållorna ser jag pitbullen Viktor Byhr äntra arenan. Hungrig. Han kastar sig under, river sig över, slänger säcken och frenetiskt tuggar han i sig avståndet mellan oss. Han är en starkare löpare, yngre, piggare. Han har gjort Aktivitus Ocrtest och vet att han har krafter kvar, att distansen mellan oss inte är omöjlig för honom att tugga i sig.

Jag ökar tempot där jag kan och håller mig lugn, tänker att detta är min planhalva, korta distanser mellan hinderna, massa vatten kvar (det vet jag är Viktors akilleshäl, han är bara muskler och senor och sånt sjunker ju som bekant) jag löser det. Stressen håller sig borta. Jag tuggar vidare. Nu är det bara njuta av sista biten som är kvar och ha kul.


Det finns en bild på mig inför sista hoppet i fören, där jag sträcker ut armarna och ber om hjälp. Jag ber om hjälp att ta bort allt som gör ont och att allt som ger mig kraft skall komma till mig. Jag hoppar och kommer alltför djupt, jag känner leran i botten, kommer upp till ytan. Ger säkerhetsdykaren ok-tecknet. Laddad igen.

Klättrar förbi och hejar på Elina, säger hej till Ia på båten, hör henne plumsa i bakom mig och nu känner jag att jag har ork att klara av sista biten utan problem.

När jag kommer upp på kajen låser sig lårmuskeln, ja just det, kramp. Kramp har jag inte ens tänkt på innan racet. Stannar till, stretchar 10 sekunder och springer försiktigt vidare, ingen bakom mig och ingen framför mig. På vägen tillbaka hälsar jag på ”5 listan” igen och inför sista biten bakom casinot säger jag till knät att snälla, snälla hålla hela vägen i mål. Ökar takten och försvinner in i ett rus, en dimma, en tystnad där alla ljud dämpas, någon slags parallell värld där inget annat än det lilla fönstret jag tittar ut igenom finns. Tillbaka till eventområdet och in under däcken, balansgången och sen rakt in i Amelias armar, lägger mig ner och vill bara sova. Får en banan i handen och hjälp att komma upp, bananen kickar igång mig, Amelia trär en medalj över huvudet och säger ”du kom trea!”

Jag tar mig ur måltältet och praktiskt taget surrar omkring, säger hej till vinnaren Fredrik (är inte han hemma o badar?) och andrapristagaren Oskar  som ger mig en blöt, varm, svettig och go kram, får klappar på axlarna och kramar av kända och vänliga ansikten. Sätter mig ner, får en banan till, vatten, (tack Johan Montan) gratulationer.

Jag inser inte att jag fått en pallplats förrän jag ser Viktor och Tobias komma in i mål tillsammans. Tänker hur har detta gått till? Tänk om jag skulle börja träna ordentligt? Lika disciplinerat som jag råder andra att träna för sina önskvärda resultat?

Om nästa tävling har mindre hinder och längre löpsträckor så är jag ju stekt, friterad och körd. Oskar Pedersen sa att jag bör komma ut och lägga några mil i benen för att nöta in uthålligheten, jag förstår att trapporna ger uthållighet och bra mjölksyreträning. Så någonstans mellan iver över att få komma igång och frustration över att snart få hjälp med knät när jag en förhoppning om att säsongen 2018 kommer bli bättre än denna.

Text: Jorge Lattof

Elit, Dam:
1:Karin Karlsson
2:Stella Plantin
3:Mathilda Kruger

Herr:
1:Fredik Bergfeldt
2:Oskar Pedersen
3:Jorge Lattof

Qualifier, Dam:
1:Weronica Wenzerl
2:Amanda Stenbäck
3:Camilla Slåtsveen

Herr:
1:Andreas Söderström
2:Pontus Dymén
3:Arto Repo

För mer resultat klicka här

Fotografer:
Marek Hom
Moije Guiterrez ”Foto Moije” 
Christian Wahlbäck
Jakob Karström www.karstrom.se