För några veckor sedan så sprang jag VM i ultra OCR. Jag höll ut i 18.52min och klarade alla hinder på första försöket hela den tiden utan vila.

Jag är mycket glad för den prestationen och över att komma 22a på VM. Och 16 plats av elitherrarna.

Då jag aldrig sprungit OCR eller alls så länge tidigare har jag varit väldigt försiktig med att sätta igång hårdträning igen efter den om man ska vara ärlig rätt så ohälsosamma prövningen som det loppet innebar. Det var bra för mig på så otroligt många sätt men kroppen mår bra av att sova också. Så att byta ut sömn mot OCR dygnet runt bör nog inte ske allt för ofta.

Veckan efter loppet sprang jag knappt något alls. Och körde definitivt inte några hinder. I går körde jag hinderbana med lite fart igen för första gången och det kändes riktigt bra. Det blev 2.5km med 12hinder på theocrgym.

Och idag testade jag även att släppa på rejält utför. Mina knän har inte varit så sugna på det sedan VM men idag var det stabilt och fint igen. Pulsen höll sig på en rimlig nivå och jag dansade på stenar och rötter ner för den långa trailstigen som går parallelt med asfaltsvägen ner från Änggårdsbergen till Änggården.

Det är fint att det alltid känns bättre att springa i skogen. Hade jag försökt få samma fart på asfalten hade nog maskineriet gett upp. Jag är för svag för det än så länge. Jag har ju faktiskt bara sprungit i 3.5år nu. Från knappt kunna jogga 10min till 18h 52min OCR på 3.5år och ett helt nytt liv på köpet. Det är då man inser hur viktigt det är att kunna springa. Och att det är bäst att skynda långsamt. Jag skulle aldrig belasta min kropp överdrivet och missbruka träning. Jag började med träning för att slippa missbruk. Och det är jag väldigt glad för.

Dagen bjöd på 2x4km med fri fart nedför. Nu börjar det gå undan igen.

Tack för alla fina kommentarer och mail angående texten om supergrymma Martina. Har du missat den så kolla in det inlägget längre ner.

Tack för att du följer monkeyswing. Och hjälper till att inspirera människor till ett aktivt liv.