Jag är ju bäst. Bäst på att börja min egen dag som jag vill.

Sedan en tid tillbaka har jag valt att börja varje dag med att tänka på saker jag är glad för att jag har i mitt liv.

Jag ligger i mörkret och lyssnar på vattnet som rör sig utför väggen och tänker på saker som jag är glad för.

Oftast är det samma saker.

Jag brukar se Pico som sover så det är ju givet att jag tänker på henne.

Och löpningen, specifika delar som när jag kommer upp på toppen av änggårdsbergen precis samtidigt som det första tonerna av Shoreline spelas i lurarna och mina fötter lämnar gruset och försvinner ner i Ljungen.

Jag tänker på alla chanser jag bränt och hur bra och stark jag är som trots, eller kanske på grund av dessa, ändå fortsätter försöka.

Jag tänker på alla felaktiga beslut jag fattat och på allt jag lärt mig av dem.

Jag ligger och tänker på den viktigaste personen i mitt liv helt enkelt.

Mig själv.

Och så tänker jag på Kent. Eftersom han gosar upp sig och andas i mitt öra.

Och för att jag älskar honom och Etna.