Jag kommer inte blogga om detta varje dag.

Dagens löpning var däremot raka motsatsen till gårdagens.

Jag längtade efter den hela dagen. Och det kändes superenkelt hela tiden. Jag körde ett lågpulspass så det är inte så konstigt att det kändes enkelt.

Däremot så sprang jag ensam på en regnig och mörk cykelbana, 3.5km ut, 3.5km hem igen. Ingen utsikt. Ingen natur. Ingen vacker omgivning pga bäckmörkt. Ändå helt underbart. Jag kan springa vart som helst och älska det. För jag har investerat tiden och tristessen som måste avhandlas för att lära sig älska löpning och jag är så himla tacksam för att jag har gjort det.

Inget jag gjort i mitt liv till denna punkt har skänkt mig en lika stor glädje som löpning och inlines. Båda sakerna är sätt på vilka jag förflyttat kroppen så att den blivit andfådd.

Båda sakerna tog lång tid att kunna njuta av. Löpning klart mycket längre tid än inlines. Och löpning är det absolut tråkigaste jag varit med om de första 1.5 året. Nästan 2 år var det trist 9.9 gånger av tio. Jag mådde däremot väldigt bra efter precis varje runda efter bara ett par månader och ganska så direkt så mådde jag bra efter var annan och var tredje. Så jag fortsatte. Jag mådde bra av det och jag kunde leva med att det inte skulle vara kul under tiden. Det blev det. Och inte så lite kul heller. Att kunna förflytta mig springandes över vilket underlag som helst (jag har sprungit i snö, sand, träsk, lera, myr, grus, kolberg, hav, sjö, is, trasig is, trasig is i sjö, asfalt, glas, marmor med mera) är den mäktigaste känslan jag känt. Och då har jag gått runt naken i skogen hög på ecstasy. Så du kan ju fatta hur jvla gött det är att springa. Ångrar inte för en sekund att jag bytte ut dåliga vanor som gav kortvarig lycka mot löpning. Som ger en sån otroligt eufori bara jag flyttar kroppen framåt lite snabbare.

Jag och alla andra mår bra av att springa. Jag stod ut tills den dagen löpningen blev kul. Det är synd att inte fler gör det.