Låt mig få dela med mig lite tankar och en berättelse om en plan jag har.
Kalla det plan, önskan eller mål för det kommande året.

Efter att ha deltagit i tävlingen Ullevi Arena Challenge i november blev jag galet sjuk.
Jag fick influensan och fullkomligt rasade i vikt.

I det jobb som jag besitter nu rör jag mig bra mycket mer än jag någonsin gjort, jag bär tungt och oftast finns det ingen hiss. Jag är lyckligt lottad att ha ett tungt fysiskt arbete så jag kan träna min kropp dagligen. I genomsnitt så går jag ca 8-9000 steg varje dag. Detta har bidragit till en bra viktminskning. Från tunga 88 kg till 79,5 kg.

För ett par dagar sedan så började jag att springa runt i stan här hemma i Göteborg. I farten sprang jag förbi en trappa, min tanke var att fortsätta springa förbi den. Då jag oftast säger till folk att stiga ur sin comfortzon och ta den jobbiga vägen för belöningen är värd det så vände jag i steget och sprang upp för den långa trappan.

Någonstans halvvägs upp så insåg jag att visst, pulsen var skyhög, andningen brutal men jag hade kraft i benen kvar och kom upp lätt och utan att sakta ner på tempot.

82a814b013d900a095bfcf35fc273f95Jag blev förvånad över att jag inte tillät mig att stanna upp, efter trappan kom en uppförsbacke, lika bra att fortsätta uppför. Och så fortsatte det, alla trappor jag fann i området sprang jag uppför. Tills jag kom till en punkt där det bara var nedför som gällde. Så jag sprang ner för alla trappor igen. Försökte att göra det så snabbt och så säkert som möjligt. När jag väl kom ner mindes jag känslan av att ha flyt uppför. Så jag vände.

Med skön musik kunde jag hålla tempot uppför och nedför igen. Och så fortsatte det. Tre kvart med mjölksyra och grymtande som kom från bröstet. Inga tankar, ingenting, bara upp, ett steg i taget. Inget annat. När lårmusklerna sprängdes av benet så gick jag över till att skjuta ifrån mer med vaderna och kunde på så sätt, med en annan teknik, fortsätta jobba.

Jag älskar känslan som uppstår när kroppen bara fungerar som den skall och inget annat finns som är viktigare än att ta ett steg till. Och ett till.

Min plan är enkel, dagliga rundor på ca 5 km med mycket trappor och uppförsbackar fram till slutet på januari. Då ska jag åka till England och springa 15 km i minusgrader, genom lera, genom eld och vatten (Tough Guy Original).

Efter detta vansinne ska jag lägga upp ett springschema för att klara milen med självförtroende och kämparanda. Det blir i februari. I mars blandar jag milen och trapporna. 1:a april är det start för årets OCR säsong. Till dess ska jag göra det jag kan för att lyssna noggrant på min kropp för att undvika onödiga skador.

Jag behöver hjälp med mångt och mycket för att lyckas.

Så om någon kunnig där ute vill ta sig an ett fall där jag lovar att seriöst lägga 3-4 tillfällen i veckan för att kunna utvecklas och bli allt jag kan bli.

2017 ska bara bli annorlunda än 2016 och jag SKA leverera.

Jag ska mäta mina krafter mot folk som står på en annan nivå än min.
Dels som morot, dels som en lärdom och en jakt på mina gränser.

Är du eller någon du känner utbildad för att hjälpa mig att lyckas med mina mål och önskningar?

Jag kan inte lova dig guld och gröna skogar men du kommer att få jobba med någon som har pannben, någon som är driven och motiveras av att få jobbet gjort.

Så jag slänger ut detta och så ser jag vad som händer med det. Kanske inget? Kanske allt.

14470378_10157446665660109_6886012082285178953_n

Jorge Latoff

Vem vet?
Finns du där ute coach

jorgelattof@gmail.com