Jag åkte till England, närmare bestämt till utkanten av Wolverhampton för att springa sommarversionen av hinderbanornas urmoder.

Tävlingsdatumet 2016 var den 31:a juli.

Den 2:a januari går originalet av stapeln och det är detta race som är Tough Guy The Original.
I snö, is och överjävligt kalla temperaturer genomför du banan för att få den hedervärda medaljen och epitetet ”Tough Guy”.

Vill du känna på banan i njutbar temperatur kan du göra det under den så kallade Nettle (brännässla) Run i slutet av juli eller vilken söndag som nu infaller som den sista i den månaden. Den 23:e oktober 2017 kan du och 5 vänner göra lagracet, 6 pers startar och alla ska i mål tillsammans.

Distanserna är alltid samma : 7, 15 eller 30 km.

Så, tillbaka till söndagen….
Tidig söndagmorgon väcker jag mina vänner James och Håkon, tillsammans åker vi bil till området.
Det händer mycket här men vi sa att det som händer i Wolverhampton stannar i Wolverhampton.Vi parkerar på ett stort fält där vi välkomnas av ”Marshalls” (funktionärer på svenska). Alla Marshalls är dagen till ära uppklädda i beige militärkläder. På parkeringen, två bilar bort dyker Tommie Svensson och Lena upp som tjingar glatt!
Team bunkern represent!

En kilometerlång promenad genom det så kallade ”Killing field”. Området där hinderbanan är koncentrerad på, en plats som verkligen sätter skräck i bröstet på mig med sina enormt monumentala hinder.

Nästan så jag kan höra och känna skräckfyllda skrik. Ett hinder heter ”torture chamber” och har en ingång som sluttar ner under marknivån, övertäckt av väderbitna plankor i form av ett ruckligt tak. Jag går förbi detta hinder med hjärtat i halsgropen, ryktet säger att här inne har 4 personer avlidit. Åsnor, hästar är i sina hagar men spår från dem tyder på att de annars springer löst när vi inte är där.

Till slut så kommer vi fram till själva huvudområdet, där finns registreringen, toaletter, lite shopping och en o annan foodtruck. Allt är enkelt och spartanskt. Det är plåttak och hö, allt som är byggt ger känslan av ”rancho”.
Betalning sker med cash. Inga kort.

Vi befinner oss på en ”sanctuary” för hästar och åsnor, en plats där djur som farit illa får komma för att återfå sin värdighet i livet den tid de har kvar.

Efter att ha fått våra startnummer och Tough Guy T-shirt beger vi oss till omklädningsrummen som liknar ett stall, långa enkla bänkar med upphängda 2tum2 reglar med rostiga spikar för att hänga upp sina kläder. Enkelt, så enkelt den kan bli. Och det räcker.

Här möter vi upp resten av gänget som ska springa. Många har sprungit både vinter och sommarloppen och ler lite mysigt och mystiskt när jag förklarar att det är första gången jag är här. Jag är en så kallad ”wetneck”. Alla berättar skräckhistorier och försöker fylla mig med rädsla och respekt för banan, det ingår i upplevelsen.

Min kompis James tar med mig runt i området och jag hälsar på så mycket folk att jag knappt kommer ihåg vilka alla är och vad de har för uppgift där förutom att springa.

Ghostsquaden är ett gäng som har till uppgift att informera och peppa/motivera folk att göra sitt yppersta. De är kroppsmålade och ser väldigt apokalyptiska ut. En man som går under namnet Ed är ledaren och är väldigt karismatisk, han besitter sådana enormt positiva energier och hälsar glatt på allt och alla som hälsar på honom.

Ed ger oss tips om banan och säger att det börjar om 11 minuter och att vi ska göra oss iordning och placera oss vid foten av startkullen för att få bra platser. Innan vi skiljs åt säger han att elen är uppskruvad i år till Max. Han skrattar gott och springer iväg tjutandes som en galning.

Jag placerar mig vid foten av kullen med James och Håkon, snart börjar alla sluta upp bakom oss. Ed leder uppvärmningen på ett härligt och annorlunda sätt. Tillsammans med resten av deltagarna som alla startar kl 11 så gör vi 22 armhävningar för att hedra och uppmärksamma de 22 veteransoldater som tar sitt liv varje år på grund av posttraumatisk stressyndrom efter krigen som varit.

Sen är det dags!

Vi stiger fram och upp på krönet, på andra sidan är det en fantastisk utsikt över starten. Nere i dalen startar alla som köpt sig en front squad biljett. Det vill säga rätten att få starta längst fram. Ghostsquaden spelar på gamla oljefat med stockar, rökgranaterna pyser ut en tjock grön och orange rök, trummorna ökar sin intensitet… stämningen är otrolig, en ljudmatta av folk som skriker, trummor, smällare och genom allt detta en trumpet!
Den spelar och en smäll som känns i bröstet ger oss tecknet för att starta.

För en stund känner jag mig som om jag är med i ett krig och att Mel Gibson ska komma på en häst med blåmålat ansikte och leda oss framåt! Vi fullkomligt väller nerför kullen, jag springer, folk faller till höger och vänster om mig, glider ner, rullar och det känns som jag befinner mig i en lavin av människor. En grön rökvägg uppenbarar sig, utan att sakta ner dyker jag in in i röken och förbi den trumspelande och gapande ghostsquaden.

Jag springer, snabbt, fötterna nuddar nästan inte gräset, jag ser inget framför mig utan bara springer.

När jag kommer ur dimman så saktar jag ner och vänder mig om. Det är ingen bakom mig, bara en rökridå som plötsligt släpper förbi en massa av människor som uppenbarar sig, om jag hade haft en kamera så hade det varit en fantastisk bild.

Framför mig, långt fram ser jag James svartgula linne pila iväg, alldeles för snabbt för mig att hinna ikapp.
Håkon, utklädd till ett bi, har ett mer moderat tempo och jag tänker att jag hinner ifatt honom och tar rygg. Ökar tempot och frigör mig från den annalkande klungan. Efter en stund kommer jag upp bakom Håkon och får en fistbump. Vi håller ett bra tempo i ca 2 km och drar sakta ifrån den stora massan.

En sektion som många sackar efter på och som visar sig vara till min fördel är när jag springer upp och ner för små kullar med ”över” hinder på toppen, ca 70 cm höga. Ca 10 stycken på en 150 m sträcka. Här halkar Håkon efter. Och nästa gång jag ser honom är längre fram. Jag springer vidare på en grusväg och kommer till ett enormt fält där en slinga tar oss zickzack fram och tillbaka. Höbalar är utlagda och utgör hinder för oss. Ser James mindre än 50 meter ifrån mig och ropar, han vinkar tillbaka. Inser att varje krök på banan är ca 200 m längre bort och James är minst 4 banor bort… 800 m före ligger denna starka löpare. Håkon har sackat efter och ligger ca 400 m bakom mig.

Masar mig runt varje påle som markerar slutet för varje distans, mer höbalar och sen in i en passage mellan två fält, igenom ett elhinder. Tidigare hörde jag att de är kopplade till hästhagens staket och att det är ordentliga kyssar man får. Jag lyckas klara mig utan en stöt och är glad för detta, dock är jag så fokuserad på att undvika slingorna med el att jag springer in i alla brännässlor som finns under elslingorna.

Det känns ordentligt i ben och underarmar men det går snabbt över. The show must go on!

Ner i diken med lerigt svalkande vatten och upp igen, ett flertal sådana hål är utgrävda och i upp och nedfarten är det fullt av tistlar. Tistlarna borrar sig in i ben och händer och känns ordentligt. Upp för en kulle och runda området längst med trädgränsen hela vägen ner sedan in i skogen, springa och runda dike med lera och sedan tillbaka genom hav av ljung och björnbärsris. Det är varmt och tungt, jag kippar efter andan rejält, har inte sprungit så här på flera veckor och bara längtar till plan mark för att hitta ett arbetstempo.

Jag ligger nu före den stora klungan och efter de absolut snabbaste. Jag springer och har en meterhög häck på min vänstra sida, på andra sidan ser jag människor springa på led, jag har precis sprungit där och räknar ut att jag har ett bra försprång till det gänget.

In i ljunghavet som ringlar sig fram över stock och sten, otroligt teknisk löpning och om jag inte håller fokus så kommer jag att minst vricka foten. Fokuserar och nu förstår jag vad James berättade, att de första 8 km bara handlar om att ”wear you out”, slita ut dig, knäcka dig. I varje lutande fält jag kommer till så är det fram och tillbaka. Upp och ner och fram och tillbaka. James droppar av här på grund av ryggproblem. Jag springer vidare.
Ser människor ligga och vrida sig i krampsmärtor i baksida lår och vader efter alla upp och nerleder.

Vissa passager är svincoola dock, som att springa i en Jurassic Parkdjungel!

Till exempel Bearwood; 30 cm lervälling och täta björnbärsbuskar som omger dig med sina väggar av taggar. Här och där dyker det upp nät som jag ska ta mig under, jag kommer förbi en massa människor när jag låter nätet glida på ryggen. Med en framåtlutad ställning och huvudet nedsänkt sprintar jag förbi alla som kryper på alla 4 i leran.

En sektion här är stora A hinder av stockar. Massa! De flesta är över 2 meter och det är överväxta undertill med brännässlor.

Här får jag många placeringar tillgodo när jag inte bryr mig om nässlorna utan tar den plats Som är ledig och flyger över. Avslutningsvis kommer det ca 10 överhinder som består av stockar på ca 1 meters höjd. Allt detta innan vätskekontrollen som bjuder på kallt vatten att dricka.

En kille frågar om jag kan kolla hans öga, han har fått en smäll och ser suddigt. Hittar inget främmande föremål i ögat på honom och rekommenderar honom att få det undersökt men han följer efter mig genom en bizarr slinga som jag bara kan beskriva som mentalt jobbig, han snubblar till och ramlar in i ett träd och tappar luften, jag stannar för att hjälpa honom men han säger att han är ok, jag kollar snabbt att han inte blöder eller har något inkört i buken, en gren eller liknande. Han får hjälp att komma upp och sätter sig sen ner.
Han är färdig.

Jag Tar upp farten igen och kommer till nästa passage. Tänk dig ett överväxt dike, ca 150-200 meter långt. Detta ska du i, ur, upp och runt ett staket och i, ur och upp igen. Staketet du rundar går tvärs över diket och i diket finns bara lera. Att hoppa i är inget problem men att komma ur är, det är högt och tistlarna gör ont när jag lägger händerna på dem. Jag glider ner. Men jag har inget val, jag har bestämt mig för att klara av detta. Igen!

Upp är en pärs! Det är halt och lerigt. Mina Icebug-skor hittar bra fäste och jag kan tugga mig igenom området och vidare till nästa. Det känns som en GIF-upplevelse, att det inte kommer att ta slut. Det enda som ger en ledtråd om att jag närmar mig något är att trädgränsen närmar sig och diket gör en 90 graders sväng åt vänster.

Nu börjar jag närma mig ”Killing Fields”, jag hör trummorna, människor som hejar och ropar. I och ner i ett sista lerhål och sedan över en 4-5 meters hög vägg som består av nerkletade stockar. En löptur på 150m fram till ett enormt A hinder med nät uppenbarar sig! Höjden? 15 meter högt? Räcker det tro?

Jag har klarat av 7-8 km redan och nu börjar äventyret.
Det jag har väntat på! Killing Fields!

Tar ett djup andetag, skakar av mig mjölksyran i benen och förbereder mig för att klättra.

Längst upp på tigerhindret vajar vår Svenska flagga. En helt ny flagga. Det sägs at det finns en flagga för varje land som representerat på banan. Jag väljer att klättra rakt upp mot den längst med en stock. På varje sida av stocken finns nät, under nätet är det ett hav av brännässlor.

Jag kommer upp till den när den precis får vind. Flaggan omfamnar mig som för att säga : ”välkommen upp!” Jag står där och låter den vaja runt mig, tittar ner och bortom hindret framför och ser det beryktade fältet. Jag har en lång bit kvar innan jag kan slappna av.

Jag hoppar ner, från tvärstock till tvärstock medan andra klättrar försiktigt, nästan krampaktigt ner baklänges. Kommer snabbt och enkelt ner och laddar fart inför nästa del.

Hindret är gammalt, det finns minst tre, fyra nät och det äldsta nätet är soltorkat och trött, frasigt. Det nyaste är starkt, blått och hållbart. Undrar för mig själv hur många människor som sprungit och klättrat över här. Publiken är underbar, klappar händerna och kommenterar högt det man gör. Jag springer ner, hoppar från stock till stock och tar säkert 5-6 placeringar. Kommer ner till ett område med mera brännässlor och till detta ett överhäng med eltrådar. Undviker elen och sparkar bort nässlor så gott jag kan.

Efter detta monstruösa hinder är det ett virrvarr av hinder och utmaningar. De kommer i form av däck som legat i år och blivit överväxta av gräs och nässlor. Betongrör, delvis nergrävda. Traktordäck som satts ihop så de bildar långa rör, plankor att balansera på över vatten, rep att traversera över. Simma/springa runt en ö i midjedjupt brunt vatten med lera som suger fast dina fötter och det känns som att det finns något urgammalt där nere som vill dra ner dig. Och allt detta nära åskådarna som hejar och klappar händerna.

Mera balansera, gå ut på en av 7-8 plankor och hoppa i mörkt och lerigt vatten från 2 meters höjd är mentalt jobbigt, jag får förlita mig på att mannen framför mig inte spetsades av en påle under vattenytan och försöker sikta på samma yta som han landade på. Att göra en flashig bakåtvolt här finns det inte utrymme för.

Det enda hinder jag initialt känner motstånd inför är bryggan jag nu ska dyka under. Funderar 2 sekunder på varför jag känner så och inser att det handlar om de otaliga filmklipp som florerar på nätet då vuxna män gråter och kämpar för att behålla fattningen i nära 0 gradigt vatten, när racet hålls den 2:e januari.

Med en behaglig temperatur i vattnet på ca 20 grader och lika varmt i luften så ökar jag takten och dyker under i det mörka vattnet och klarar det utan problem.

En gammal gubbe med Capten Amerika tisha gapar åt sin son som jag springer förbi, killen i 20 års åldern springer tungt och kämpar hårt, pappan (gubben) är tuff mot honom och skriker att han är vek och inte klarar hårda utmaningar, att han minsann skall lära honom. När jag springer förbi honom säger jag, ”It should be you on the course, not him”. Varpå han svarar ”I’ve made this track more times than Posh made facial operations!”.
Alla skrattar med gubben och hejar på killen bakom mig.

Jag tycker synd om killen och drar vidare. Vidare mot nästa utmaning. Banan är bra, utmärkt. Marshalls finns vid varenda korsning, vid varenda plats där banan delar på sig eller där det finns fler alternativ eller risk för att springa fel.

”Springer du och kommer till ett rödvitt band så är du på kanten av banan, korsa inga band utan följ din instinkt så kommer du rätt” sa James kvällen innan. Jag springer vidare, benen är tunga och kramper i vader den senaste kilometern är ett tecken på att jag är tydligt över milen.

Vid rutschbanan frågar jag en funktionär om det är ok att åka igen varpå han ger mig världens min ”are you kidding me? You are almost finished and there aren’t many ahead of you! Googo!”

Hans ord ger mig energi, ”snart där och inte många framför mig” oj, jag sticker iväg, jag och mina tunga ben.

Kryphindret i gruset har den lägsta och mest brutala taggtråden jag sett!
Jag plockar med mig en slät och rund sten som jag tänker att Milo (min son) kommer gilla. En kille fastnar i ryggen och jag kryper upp och lösgör honom. Fotograferna bränner av allt de har. ”Sportsmanship! Good job lad” En självklarhet att hjälpas åt. Upp igen och jaga en kille som blir ordentligt påhejad av en unge på 5-6 år med en otrolig röst, den är hög och klar, precis som om han skrek i örat på oss.

Deadleg-träsket suger musten ur mig och krampen i höftböjarmusklerna dyker upp. I slutet av denna delar sig vägen. Till höger står det ”Tough Kids” och det är en till synes perfekt gräsbana som leder mot mål. En funktionär pekar åt ett annat håll, jag säger att jag känner mig som ett barn just nu.

Han höjer rösten och skriker ”Dont be that wanker! Make It or brake it!” Jag blir förvånad över hans sätt och tittar åt det håll han pekade nyss och ser en liten öppning i tät vegetation, kryper in och en tunnel av träd och buskar täcker ett dike. Rakt fram, brännässlor lutar ut över leran och jag knuffar bort dom med händerna.

Ut ur tunneln, över ängar med hästbajs och lera. Upp för ett urgammalt monsterbygge som är fullkomligt överväxt med björnbärsbuskar vars frukter ännu inte mognat. Några unga killar klättrar på nätet, jag springer på stockarna och kommer förbi alla. Plötsligt tar det slut och jag står och balanserar och tittar ner på ett hav av brännässlor. Hittar ett rep och firar mig ner, hittar en liten stig igenom hög vegetation. Det bränner till i axlar och armar. Klättrar upp för nästa del och kommer till ett finmaskigt nät som lutar ner i en damm.
Ca 20-30 meter. Slänger mig i nätet och försöker glida ner men mina dubbar fastnar så jag gör kullerbyttor ner hela vägen till vattnet. Upp ur vattnet och över en stor lastbil som stått där sen den gröna färgen som flagnar på den uppfanns och ner på andra sidan.
Självklart ner i mera brännässlor.

Är så hög av adrenalin och endorfiner att jag inte känner eller bryr mig om något just nu. Allt jag vill är att ha mer utmaning. Eller att få komma fram. Jag har kul!

Att krypa ner i ”tortyrkammaren” är dock något jag gör med stor försiktighet.

Jag släpper förbi en kille och följer honom, han tvekar så jag kryper förbi honom i ett parallellt rör och hör honom utbrista ”Fuck im stuck! Help!” Ett cementrör, om man ska krypa på alla fyra i ett rör så ska man vara säker på att distansen från din knäskål till din rygg/rumpa INTE är längre än vad röret är tjockt. Jag drar loss honom och kryper baklänges upp igen. Sista hindret innan mål är ”Viagra 2.0” där jag ska ta mig upp för en hal plastmatta med ett blått rep. När jag håller repet mellan benen och drar mig uppåt stående på fötterna så förstår jag varför den fick det namnet.

Här kommer Håkon från ingenstans och trycker in en fudge (kola) i munnen på mig.
Blir salig, den godaste fudgen ever! Håkon som jag lämnat bakom mig är plötsligt ikapp mig? Jag funderar inte längre på detta utan tar mig upp till Rick som står o spelar trumpet och trummar på ett oljefat. Jag ställer mig och trummar för allt jag har: Pa Tumba Pa Tumba!

En kille kommer upp för repet och springer förbi mig, tänker inte på att det är tävling.
Rick spelar in ett klipp på sin telefon och det är först när Hakån drar i mig och säger att vi måste iväg som jag förstår att jag har ödslat tid där. Upp för repet är flera löpare på gång. Vi springer nerför, runt ett hörn och får uppge vårt nummer, jag är helt snurrig och efter en lång stund tyder de mina spritpennekråkor på halsens sida:
5024 och tiden registreras till 2 timmar 15 minuter och 13 sekunder.

Det placerar mig på en 13:e plats.
I min värld spelar inga minuter hit eller dit någon roll. Jag är inte ”in it to win it” jag är ”make that run just for fun!”

Efter detta går vi och får vår medalj, duschar och byter om, beställer hamburgare och glass. Jag låter mig gravera in namn och sluttid bak på min medalj. Träffar Mr. Mouse (grundaren av Tough Guy) och hans son och gratulerar folk som ramlar in. Packar ihop allt och vandrar trött tillbaka till bilen för att åka till hotellet och ta en riktig dusch.

Så vad är min upplevelse av Tough Guy Nettle Run?

Lätt som en plätt skulle jag säga nu så här i efterhand.

Missförstå mig inte! Banan är tuff, hinderna är stora, långa, utmanande och brutala.
De förlåter ingen som trampar fel eller som inte gör helt rätt hela vägen. Många knäcks av de första 7-8 km som bara består av teknisk löpning i svårforcerad terräng. Det är kul men mycket jobbigt och ska man hålla en bra fart så kräver det 100% närvaro och fokus.

Anledningen till att du skriver på den så kallade ”Death Warrant” är enkel; skadar du dig eller i värsta fall förolyckas illa så gäller inga försäkringar. I alla fall inte här i England. Banan och hela organisationen är oförsäkrad och du gör allt på egen risk. Bara detta får väldigt många att avstå från tävlingen.

Är du vid dina sinnens fulla bruk och har kroppskontroll och vet att du behärskar att springa långt och klättra högt, är inte rädd för vatten, lera, mörker, naturen så är detta den ultimata utmaningen att ta dig an. Är du en van OCR och har klarat av några race, gillar att vistas i naturen och inte har något emot att vara grisig ett tag så kan jag inte annat än rekommendera detta lopp. Jag skulle göra det igen nästa helg om jag fick chansen.

The OCR Gym utanför Göteborg som drivs av Viktor Byhr kommer du få möjligheten att prova på olika situationer som kommer att vara till din fördel när du tar dig an Tough Guy.

Sommar, höst, vinter eller vår. Ska du tävla utomhus så ska du också träna utomhus.
Det är det enda som gäller för att vara mentalt förbered för sådana här lopp.

Så upp ur soffan.
Vem vet?
2017 är kanske året du åker med till Tough Guy och springer ditt livs tuffaste lopp?
Its doable!

14034907_10157210790850109_3621989669633611569_n

/Jorge

Photo: Joe Giddens, Tommie Svensson, Jorge Lattof
PS strömmen var aldrig på DS

Fotnot:
Den 13 augusti lämnade Tough Guy The Original beskedet om att det mytomspunna loppet kommer att läggas ner.
Innan det går till historien finns dock chansen, frågan är om du tar den?
23 oktober 2016 samt 29 januari 2017 är dina valmöjligheter.