En krispig lördag i januari åker vi finbil ut till Landvetter och boardar planet mot England via Amsterdam utan vidare komplikationer.

Låt mig berätta lite om tävlingen Tough Guy för den oinvigde:

TG är ocrloppens födelseplats eller Mekka om vi ska kalla det så. Här har den beryktade mustaschprydda herren som går under namnet Mr Mouse arrangerat vinterloppen som knäckt hårda män och kvinnor lika lätt som en storm knäcker vass som inte böjer sig. Ingen har oberört lämnat dessa marker i över 30 år.

Med dess rykte om vad en får uthärda under loppet har mer än en person stått och tvekat med pennan i hand när det är dags att skriva under den sk ”DEATH WARRANT” ett dokument som pryds av en dödskalle, en friskriver sig helt enkelt från att lägga skulden på någon annan än sig själv om döden skulle komma och svinga sin lie och ta med ens själ till andra sidan.

Inga försäkringsbolag vill ens titta på ens ansökan om de vet att du deltagit på detta lopp. Alla andra lopp du hört talas om är bleka kopior eller försök till att efterlikna detta lopp. 15 km med över 300 hinder, att det går av stapeln under januari månads sista söndag med dess kalla väder gör det hela än mindre behagligt.

Starten på denna tävling är olik alla de andra loppen som jag deltagit på.

5-6000 pers står och hoppar otåligt och väntar  på en start som utmärker sig genom ett kanonskott från en pjäs som ser ut att ha kommit till för länge sedan.

Målade, utklädda, påklädda, avklädda människor skrattar, dansar, hoppar, värmer upp. En sak har de gemensamt: ögonen, alla har samma blick. Om du har varit där, eller varit på ett race så vet du vad jag pratar om. En blick som blandar förväntan, nervositet, rädsla, förundran och adrenalin.

Alla har sin plats: Front Squad och Mouse Squad längst fram 50 meter före Tough Guys och Wetnecks (första gången)  längst bak. TeamSquads samlas till vänster under sina respektive flaggor.

Alla gapar, skriker och visslar. Alla utsätter gutturala ljud och klappar händerna. Som klaner står alla i grupper med sina vänner närmast. Den stora massan är som en enorm kropp som skälver av otålighet, allt leder upp och fram till den punkt då kanonen briserar och startskottet släpper allas tyglar.

Med ett unisont vrål sätter alla fart, springer som om det delades ut guld runt hörnet.

Det är farligt att vända sig om från min plats för att se detta skådespel men helt klart värt det. Jag springer. Vänder mig om. Får glimtar, korta minnesbilder av människor i steget.

Folk faller framför mig. Jag hoppar över. Till höger och vänster snubblar människor, blir fällda och överhoppade av oss bakom.

Stannar jag nu så är jag en stoppkloss som blir nersprungen. En armbåge träffar mig i bröstet och en hand slår mig över ansiktet. Beskrivningen på hemsidan är träffande. Det känns som om du är jagad av tusentals hästar. Verkligen.

Det låter dovt från hundratals skor som slår i marken, det låter överallt. Trummor och vrål blandas med de färgade rökbombernas bittra lukt.

Jag kommer runt högersvängen som till höger blir en flaskhals. Ser tillbaka hur alla väller över kullen och själv tar jag vänster ytterspår för att försöka komma så långt fram i täten som jag bara orkar. Allt för att inte hamna i köer på de första hindrena.

Mina vänner Viktor, Martin S, Daniel och Jonatan är borta. Var och en för sig tänker jag nu. Massflykt utan panik. Alla på en gång och gärna så snabbt som möjligt.

Jag springer snabbt nu. Håller ut armarna åt det hållet jag ska ta mig förbi nästa löpare. Blir omsprungen av snabbare och starkare löpare. Inser att jag har tagit på mig för mycket kläder och är galet varm när jag kommer till fältet med slalomslingorna.

Tar av mig vindjacka, slänger den åt sidan, handskar fäster jag i bältet, rullar upp kompressionströjan på bålen. Drar upp ärmarna och låter huden andas. Det känns bättre efter en stund. Dock behåller jag mina earbags på för att hålla öronen skönt varma.

Min plan håller och under hela loppet slipper jag köer. Jag hittar en takt där de ruggigt snabba kommer förbi mig o försvinner, typer som Viktor Byhr pushar förbi mig och drar med mig en stund. Jag håller avståndet till den stora massan bakom mig och hör deras sånger och pepprop.

Den 15 km långa banan är uppdelad i två sektioner:
Den första delen på ca 8-9 km är designad för att knäcka dig både fysiskt och psykiskt. Den sista delen fysiskt. Garanterat.

Jag får springa på öppna fält fram och tillbaka tills tristessen tar tag i mitt sinne och tvingar mig att börja prata med mig själv. Då jag är ganska underhållande har jag kul med mig själv en stund och hittar lite mer jävlar anamma och kutar på.

Det kommer kullar som jag ska upp och ner så många gånger att jag inte ens försöker hålla räkningen då jag inser att efter ett tag är den pågående gången lika jobbig och lårdödande som första gången. Trailslingan tar mig bort från fälten, in i skogen, över stock och sten precis innan de slänger in ännu ett publikvänligt upp och ner helvete som suger musten ur benen på mig.

Snabbt Vidare in i en snirkelslinga i skogen där stigen bjuder på lera, taggar och nät, stockar på tvären och ännu mera nät att krypa under.

Innan de beryktade ”KILLING FIELDS” så får jag en sista bitchslap som en påminnelse att jag inte ska glömma var jag befinner mig; ett 5-600 m långt lerdike som skall korsas så många gånger att när jag kommer till slutet så vet jag varken ut eller in. Allt jag vet är att det är blött, lerigt och fruktansvärd kallt.

Om jag inte visste bättre så får jag känslan av att jag befinner mig i någon skyttegrav i något krig någonstans och jag flyr från något eller springer mot något. I slutet av detta monstruösa dike kommer en vägg. Grova stockar. På höjden. Handavtryck av lera ger en apokalyptisk känsla. Jag hinner undra hur länge de torra avtrycken suttit fast där och hur mycket regnet spolar bort.

Jag bemöter rep som häftats fast med spikar som fastnar, gärna i kläderna. Tygrester skvallrar som ventilationshål på deltagares kläder. I fjärran hör jag trummor, vrål och hejarop. Lukten av rök ligger tät och allt jag vill nu är komma fram. Bara lite längre fram. Ett steg till. Från höjden av denna vägg hoppar jag och hoppas att inget vasst finns under mig när jag landar…

Nu är det ca 5-6 km kvar.
På ett avstånd som inte är längre bort än att jag orkar lyfta blicken reser sig det mest bisarra hindret jag någonsin sprungit fram till.

TIGER, två stora A-hinder med elslingor emellan. Ett kärt återseende då jag utfört loppet tidigare, men den gången var det under sommaren.

På höger sida står hundratals människor och hejar på, det bjuds på varm dryck och öl och här är vad som verkar vara ett pitstop för deltagare som har med sig nära och kära. Jag ser deltagare stå under tjocka filtar och skakandes får i sig varm dryck och värmande kramar. Aldrig har jag känt mig så långt borta från familj och vänner som i denna stund. Jag avundas de som får kramar och kärlek i denna tunga situation. Jag får glädjas likväl för deras lycka. Det känns lite bättre.

Ryktet säger att KILLING FIELDS är designat för att inte klaras av någon detta år!

Otaliga hinder har byggts till för att suga musten ur våra kroppar och det är en sanning jag kommer att få uppenbara längre fram. Jag har hört om 80 hinder i tillägg till de redan 250 brutala existerande. Efter A-hindrena kastas jag ut till en kanal där vattnet får mina ben att emigrera från mitt känsloregister.

De slutar existera under mig.
De bara trummar på, ett steg i taget.

Fram och tillbaka för att sedan leda mig till kullar vars dalar är djupa och topparna höga, allt detta upprepar sig om och om igen. Det är så många och det är så slitsamt att det är en kamp att ta sig över den lilla bocken som byggts på toppen av kullen. Bara för att jävlas tänker jag….

Sinnet kopplas bort och kroppen bara jobbar. Upp, över, ner. Repeat.

Utan att fråga vart jag vill jobbar benen sig igenom lera, iskall lera som ansamlar sig på ben och i skor. Det enda positiva att säga om det iskalla vattnet är att det löser upp leran. Det redan förrädiska träsket har grävts ut och killen framför mig försvinner ner i vattnet när han snubblar. Och så fortgår det en stund.

Jag låtsats stressa att jag vill förbi honom och låter honom komma före så han kan visa när hålen kommer. Han storknar på sista kullen och tar en paus. Jag lider med honom.

En sträcka uppför och vi springer under det hinder som ska vara med på ett VM i framtiden (skyltar skvallrar om detta).

Denna backe leder till fler enorma hinder som är byggda av pålar långa som trevåningshus med massa nät. Nätet gungar fram och tillbaka av alla tävlanden och det är svårt att hitta balansen.

En rutschbana av finmaskigt nät leder mig rakt ner i plurret och svalkan är allt annat än behaglig. På magen i gräset ligger en fotograf och skjuter bilder av våra ansikten när vi chockandes grimaserar av smärtan från kylan i vattnet.

Han ler, jag bjuder på ett vrål. Sadist.
En lerig stig leder vidare mot vattendelen… redan nu fryser jag så jag skakar.

Hoppar från en brygga 2 meter upp, vadar i vatten, springer och får kramp i ljumskarna. Klättrar vidare upp för en stege, glider ner för en gummimatta, barn och ungdomar står utklädda till brandmän och sprutar vatten på mig med brandslangar. Vattnet är kallt och träffar hårt. Jävla skitungar tänker jag. De skrattar och har kul. Jag ler.

Ed Gamester som är ”Ghost squad ledare” står innan bryggan och säger till mig att komma ur vattnet så fort jag bara kan, att det är vattnet jag dräneras energi på. Det är inget annat än sanning inser jag när jag känner hur jag toppandas och försöker göra mig så lång som möjligt.

Jag tar stock för stock med en andning emellan. Klar. Snabbt nu mot strandkanten!

Kylan biter sig fast i hjärnan och när jag slutligen kommer upp på fast mark så gör ”hjärnan” så ont, så ont, jag har ingen bäring åt vilket håll jag skall. Brainfreeze? Total kroppsfreeze.

Funktionärerna pekar, de kunde lika gärna pekat uppåt och jag hade försökt flyga.

Kylan börjar längst in i mig och sprider sig ut och förlamar mitt ”jag” Någonstans finner jag mitt ”jag”, vilse i detta vakuum och tar mig tillbaka till det värdsliga rummet där lukt, hörsel och smärta finns. Målet kändes väldigt långt bort nu. Trots att jag vet  att det värsta är över så ville jag bara lägga mig ner. Bara sova. Det blir plötsligt tyst och när ljudet kommer tillbaka så fanns det bara en sak att göra. Springa, få upp värmen, ta mig i mål. Komma hem.

Jag tänker att jag tar ett hinder i taget. Jag kommer till traversen, ca 20-30 meters lång repklättring från en byggställning till fast mark.

Deltagaren innan mig börjar svaja fram och tillbaka och när jag försöker parera honom så får jag mina första hugg av kramp, konstigt nog i hamstring i båda benen och jag tappar greppet med fötterna, svingar mig till nästa och hamnar på nästa rep. Säkerhetsdykaren uppmärksammar mig från sin position i vattnet under mig.

Ropar till sin ”medic” att här kommer en med kramp. Jag hänger i armarna och tar mig till fast mark och sätter mig på marken.

Försöker stretcha ut krampen men det känns som om jag är klar och att jag inte kommer längre. Jag stretchar hårdare och känner hur det lossnar, ställer mig upp och det hugger till igen. Jag faller till marken.

En tysk kille kommer fram och skriker åt mig att ställa mig upp, samtidigt sparkar han och ställer sig på mina lår. Jag blir arg och plötsligt är krampen borta.

Adrenalinet och hans sparkar har lurat mitt system. Benen är krampfria och han skriker att vi ska avsluta detta nu. Jag tar rygg på honom och frågar vad han heter. Han svarar inte utan säger bara att nu avslutar vi detta.

Nu, ett virrvarr av hinder som sitter ihop, rep, bars, plankor att balansera på, gummimattor och mera vatten. Jag springer förbi män i bara shorts och kroppsmålningar som skakar av köld och jag inser att jag skakar lika mycket nu. Så jag ökar så mycket jag kan till vaderna ger sig tillkänna och krampar. Igen.

Under en bro och ut på en stig fullproppad med hala däck, 4-500 meter stig med däck i alla storlekar, alla överväxta med gräs, lera och sten. Här blir det tufft att jobba, snabba fötter. I shit you not, vill du springa här framgångsrikt så får du jobba som en alv, lätta fötter. Mera gropar med kallt vatten. Mera människor som hejar på. Däck som bildar tighta klaustrofobiska tunnlar i vatten.

Hindrena är inte bara kreativt byggda av människor, känslan av att själva hin håle haft med ett finger dyker upp när du joggar slutkörd med krampade vader ner i underjorden. Det sänkta taket tvingar ner dig på knä i den kalla leran som omsluter din kropp. Över dig hänger stockar lodrätt och häftat på dem dessa hemska elkablar som på sin naturliga plats hindrar hästar att lämna avgränsade områden. Lyckligtvis är elen avstängd i år.

Kommer du förbi denna passage så väntar trånga cementrör på dig. Dessa vill inte släppa upp dig till de levande människornas värld utan håller dig gärna kvar en stund och känslan av att de sakta krymper runt dig är överväldigande. Jag hör folk skrika i panik och jag hör andra skrika högre att det inte hjälper att få panik. ”Andas lugnt” är det enda tipset som ges. När jag får tag i kanten drar jag mig upp. Tänker att det var nödrop jag hörde. Ser hur rep kastas ner i röret bredvid mig. Jag stannar till och Marshalls skriker åt mig att fortsätta, att stå där är inte bra för mig. Jag stannar inte kvar för att se vem som dras upp. Jag fryser nu så mycket att jag inte känner min kropp, jag skakar okontrollerat.

Nu är jag så kallt att det känns som om jag drömmer. Jag vet att jag har tränat för att frysa men jag vet också att jag aldrig kom så här långt i min träning. Jag tänker inte klart och någonstans vet jag att jag tänker att jag lägger två saker i vågskålen; min hälsa i den ena och att komma i mål och få medaljen i den andra.

Ett hinder till, upp, ta tag, hålla hårt med händer som inte finns. Allt jag har är en garanti att jag håller hårt i rep och att jag tar säkra steg under mig.

Kryper vidare på nät. Ett rep hänger och jag greppar detta i samma stund som fötterna trasslar in sig. Jag kan säkert och lugnt fira mig ner efter jag trasslat ut fötterna.

Sista dammen. Sista doppet. Sista känslan av att jag inte vill vara med o leka längre. Det är frivilligt. En ur Ghost Squad skriker att nu är du framme ”Lad” nu ska du bara upp för en hal gummimatta med ett rep. ”RACE TO THE FINISH!!”

Jag får krafter, oanade krafter och rusar upp och in i mål. Glömmer av att kolla tid. Går fram och får min medalj. Går ut, går in i ladan och letar upp en dusch och ställer mig under den. Vattnet är kokande varmt och jag tvingas ställa mig åt sidan och vänta. Huttrandes och kall. Det är en konstig känsla att stå så nära varmt vatten och inte kunna använda det.

Tough Guy The Original är avklarat. Och jag har medaljen att bevisa det med.
Jag har lärt mig mer om mig själv än jag egentligen hade behövt.

Jag satte ett mål och jag genomförde det trots dagar av tvek och sviktande tro, planerade och förberedde mig med likasinnade och tillsammans gjorde vi vår egna resa inom oss själva.

Med egna hinder att övervinna. Tillsammans förberedde vi oss och bar varandra fram till startlinjen. Jag är sjukt stolt över att ha vänner som trott på mig, vänner som peppat mig och vänner som hjälpt mig hela vägen.

Det är den bästa lärdomen eller upptäckten av de alla, att jag har vänner som tror på mina galenskaper och som inte hindrar mig från att försöka nå dessa mål. Finn dessa vänner och återgälda allt de lämnar hos dig. Det är värt det.

Stort grattis till min vän Viktor Byhr för bästa tid som svensk. Nu ska jag ta reda på om jag är bäste svenske 43:åring över linjen hehe.

/ Jorge Lattof