Jag har alltid haft ett kluvet förhållande till Tough Viking. Först och främst är hon lite som min första kärlek. Min sexdebut. Mitt första steg in i den underbara OCR-världen. Det var April 2014 och mina känslor satt redan på utsidan av kroppen då jag samtidigt gick igenom en tuff skilsmässa, men det var verkligen kärlek vid första ögonkastet! Kickarna man fick utmed banan var något i hästväg och resten var historia om man säger så…

Det har alltid varit spännande för mig att tävla, prestera och mäta mig med mig själv och andra så det föll sig naturligt att jag ville göra det med mitt OCR-utövande också. För mig och många andra likasinnade kändes det dock lite som att själva tävlingsmomentet i Tough Viking prioriterades ner av arrangörerna (inget fel med det!), så det blev ofta så att andra lopp med mer fokus på tid/resultat/prestation gick före. Min första kärlek hamnade helt enkelt i skuggan framför andra lopp.

Spola fram till våren 2017 och Tough Viking Göteborg ingår inte i mina planer för säsongen. Närmre och närmre raceday dyker ändå tankarna upp; ”Kanske ska man springa ett funrun och leka lite på hindrena ändå?” Det är ju så kul och stora delar av OCR-familjen kommer ju att vara där. Kort därpå nås jag av ryktet att Tough Viking nu inför straffrundor, agegroups och även skulle fungera som kvaltävling till internationella mästerskap. Det avgjorde saken för mig och jag fick in en anmälan i sista sekund!

Raceday, racemorgon med racemage och tidigt på plats för att lite snabbt reka delar av banan. Den mäktiga rampen står så klart hög och fin centralt i banan, men jag är mest intresserad av att ta en titt på göteborgsbanans kanske mest mytomspunna hinder ”Röjdykaren” (i folkmun mest bekant som ”Ankbajsdammen”). 2015 och 2016 har frusna deltagare tvingats igenom detta extremt kalla och skitiga hinder inte mindre än fyra gånger, 2016 dessutom alldeles på slutet. Därför blir jag lycklig av att se att vi nu bara ska över två gånger, dessutom alldeles i början av bansträckningen vilket passar mig bra. Vid hindret står också en yngre kille med Elitväst och svart, tight röjdykarcyklop om halsen. ”-Det blir nog inte så djupt för oss som startar tidigt!” säger jag hurtigt, men jag får bara ett ”- Det borde jag veta för det är jag som har byggt hindret” till svar och sedan elitvästens ryggtavla. ”Folk blir lite olika precis innan start” tänker jag mest för mig själv och påbörjar lite halvhjärtat och mest för syns skull min uppvärmingsrutin.

I startfållan innan 10.00 är det gott om bekanta, sammanbitna ansikten. Hela dam och herrelitstartfältet finns där såklart, men även en hel del vanliga dödliga som undertecknad. Eliten tar plats längst fram och nu är det äntligen gotime! När startskottet går fattar de Amerikanska Fotbollspelarna knappt vad som träffade dem. Eller så var det helt enkelt så att de fått instruktioner om att vara extra varsamma med första startgruppen? Oavsett så var vi snabbt förbi dem och på väg mot ”Röjdykaren” med raska steg. Jag passade på att skruva upp tempot och kunde börja plocka placeringar i bra takt. Röjdykarhindret betas av, av bara farten och nu gäller det bara för mig att springa mig varm igen.

Foto: Tough Viking

Under första halvan av banan slår det mig att arrangörerna verkligen tänkt till med bansträckningen. Att springa i motsatt riktning mot tidigare år är ett genidrag. Man har behållit många av de tuffa trailpartierna, men det är betydligt fler och längre asfaltsträckor än vad jag hade föredragit. Hindrena känns också något enklare än tidigare år vilket nog också är rätt väg att gå för ett lopp av den här typen.

Halvvägs in i banan går jag omkull ordentligt strax innan ett ”Bulgarian Bag Carry” hinder. Mitt huvud missar en grov stubbe med inte mer än någon centimeter och jag får mig en rejäl helkroppstryckare. Så här långt har jag hållit en bra pace och kontinuerligt sprungit om andra löpare, men blir nu lite skärrad och tappar helt rytmen och placeringar. Jag försöker så gott det går, skakar av mig det hela, men nu handlar det mer om att ta sig i mål med värdighet än något annat.

På väg upp mot banans ”Hillclimb” passerar jag en bekant elitväst. Grodmanskillen med cyklopet! Han verkar ha bränt ut sig lite på löpningen och vi slänger lite käft innan jag rullar förbi. Från och med nu följer vi varandra som med en lång, osynlig gummisnodd genom banan där jag drar ifrån på löpsträckorna, men han plockar in mig på hindrena.

Istankshindret är alltid tufft för mig. Jag påverkas starkt negativt av att bli nedkyld och har dessutom en släng av hydrofobi, men jag har lärt mig att hjälpligt ta mig förbi dessa hinder i alla fall. I år är tanken bara en containerbredd, men islagret är flera decimeter och man ska under ytan en ganska bra bit, så som vanligt stänger min kropp helt av och jag stapplar omtöcknad och chockad iväg efter hindret utan att riktigt veta vart jag ska och med en kontaktlins halvt utblinkad.

Någon kilometer senare har jag börjat bli mig själv igen och jag befinner mig helt ensam på toppen av Bragebacken på väg ner. Jag ser att det står folk nedanför och en stor, lång presenning, men fattar inte riktigt vad som är på gång innan jag befinner mig på rygg, totalt nersåpad i bra fart på väg neråt. Dessutom ordentligt nerspolad med VARMT vatten. Lätt dagens bästa hinder!

Atlasstenarna a la 80 kg (för herrar) väntar snart och det är ännu ett nytt hinder för i år. Som löpare med tävlingsambitioner är det inte aktuellt för mig att be om hjälp med denna, jag har dessutom föreställt mig att jag skall klara detta hinder fint på egen hand. Tyvärr är jag inte alls varken förberedd eller i toppskick så här sent i banan så jag inser efter en stunds kämpande att jag måste ta fem varvs straffrunda… En otrolig självförtroendeknäck så klart, men jag såg på straffrundan att jag var i gott sällskap då en hel del elitvästar tog sina varv där också. Jag ser dock under mina straffrundor att min alldeles egna grodman når hindret, får upp sin sten och vänder iväg mot målområdet kanske 60 meter före mig!

Dags att lägga in spurten tänker jag och när grodmannen hoppar av SATS-väggen för att ge sig in mot sista hindret innan mål (10.000 volt) är jag redan på väg upp för samma vägg. Nere på marken ser jag att han gått ner på knä tidigt, kanske försöker han krypa genom hindret? För att inte förvarna honom om att jag är på väg förbi tar jag ett snabbt beslut och väljer den lite långsammare vägen till höger där man skall under tre hinder. Grodmannen ser mig inte, men han tar bra tid på sig på sitt håll, så jag dyker upp på mållinjen framför honom när han ställer sig upp igen. Skönt att vinna den matchen i matchen i alla fall!

Summa summarum var detta hands down det bästa Tough Vikingloppet jag sprungit. En välplanerad, kuperad bana med vettiga, säkra och rättvisa hinder. Som alltid en fantastisk stämning i och runt banan och gillar man tävlingsmomentet finns det inte längre några anledningar att välja bort Tough Viking. Visst går det att ha synpunkter på straffen och funktionärernas agerande på vissa hinder, men det är ju något som gäller alla lopp.

Stort tack för ett välplanerat och välorganiserat arrangemang, nu får man nog planera om säsongen lite, för gammal kärlek rostar ju aldrig!

Text: Daniel Lundgren

Foto: Jorge Lattof