Jag stod aldrig redo på startlinjen, jag var 40 meter från starten när Wally (speaker och vän) räknade ner. Fick ruscha fram och hoppa över ett staket, sprang förbi Wally utan en tanke och hörde honom ropa i micken att jag ”Let him hanging” sorry för det dude!

Jag ansluter till startvågen vid första A-hindret som reser sig cirka 50 meter från start. Klättrar på ställningen med fötterna och låter händerna greppa efter remmarna som nätet består av. Väl över det bär det av nedför snabbt och jag hoppar ner från tredje staget nerifrån, bara där lämnar jag massa deltagare bakom mig. 

14457488_10207114388957461_3945843989570311684_n

Tar rygg på Peter Holmgren från Monkeyswing.se som med sina älgkliv har ett högre tempo. Jag låter honom dra mig framåt. Mot nästa hinder.

Idag springer jag utan handskar, jag sprang helt enkelt ifrån dem. Med mycket vattenhinder och sand så kan det bli jobbigt på hinder som kräver greppstyrka på stål. Ingen bra kombo.

Tanken finns inte kvar när en trappa av tre reglar visar sig. Hoppar ner från en höjd på kanske två meter och vill rulla ut landningen för en mjuk övergång till spring men har för bråttom och landar tungt.

Löper vidare till snedväggarna som jag tar i sidled. Först är det en vägg med 10 stycken grepp för händerna och tre stycken för fötterna. En i början, en i mitten och en i slutet.

14495360_10153910623843240_1573650248138464113_n

Drar mig upp och hänger i armar och fötter över ett järnrör till nästa vägg. Repöglor hänger och med hjälp av dessa står jag mot väggen med fötterna, ihopkrupen. Händerna byter ögla snabbt och när balansen tippar över så tar jag ett steg åt sidan. Jag hör en funktionär stå och skrika på danska att hon gillar det hon ser och att hon vill ha mer och det är såååå bra och mer jaaaaa!

Jag skrattar och springer fram till henne med öppna armar och ger henne (och får) en kram.
Förklarar varför jag skrattar och tackar henne. Hon blir alldeles högröd och folk runtomkring skrattar och ler.
Jag sticker vidare, ut från fält och skog.

Plockar upp en sandbag som väger runt 10 kg och joggar ut på en silvrig träbrygga som leder mig ut till slutet av en vågbrytare. Stora klippblock är emellan mig och havet. Jag rundar den vita flaggan och joggar tillbaka.

Denna sandpåse bär jag med fördel på huvudet. Som en hatt. Tyget är spänstigt med mycket stretch. Vidare ut på sandstranden, den torra gula sanden är mjuk och ger absolut ingen respons på kraften du trycker ner. Här tänker jag om och jobbar med små steg, hög intensitet.

14449073_10157446757320109_3566547663216489094_nDetta bär mig hela vägen till loppets första bad!
Ut på bryggan, dyker i och kommer snart upp på en trappa/plattform. Slänger mig ut i en bakåtvolt. Mest för att jag är van vid denna manöver. Föredrar att landa på fötter när jag hoppar från högre höjder. Simmar in mot land. Mina skor har flytkraft så jag låter benen vila och paddlar med armarna i en crawl. Får in en bra rytm och är snart vid strandkanten.

Mera sandlöpning som suger mycket kraft så jag tar mig till vattenlinjen och hittar fastare underlag. Kutar till hindret ringslide, jag greppar två ringar och glider med dem på ett 5 meter långt järnrör.

Springer vidare på sand, den gula torra djupa sugande sanden. Söker hjälp längs en front av strandvass, de erbjuder sporadisk fast mark och jag får upp farten här. Fram till en mur och bulgarian bags hela vägen ut på en brygga igen. Bagsen väger 20 kg och jag är tacksam att jag fått en med öglor så jag kan dra ner den mot mina axlar för att undvika att den guppar.

Benen börjar kännas tunga på vägen tillbaka, det skönt att få slänga av sig bagen och känna sig 20 kg lättare.
Efter ännu en löptur på sand så uppenbarar sig det irländska bordet som en hägring.

14469561_10153910623443240_1660400059207596968_nMera sand, hela vägen bort till dips walken. Gå med händerna på vardera järnrör och med hela kroppens tyngd på händerna. Jag hoppar. Drar kraftigt och resolut upp benen mot himmelen, detta resulterar i att jag blir ”viktlös” och får till ett litet hopp med armarna. Med rätt timing studsar jag över detta hinder.

Traversringar är en rytmisk saga och när du hittar gunget så får du groovet, klick klack, ring på till vänster, låt kroppen förflytta sig, ring av till höger och låt kroppen gunga åt vänster, upprepa tills du är framme.

14585342_10207114043988837_1045351991_n

Krypa i sand tillhör inte en favorit men det måste göras. Låg tyngdpunkt och kräla som en ödla.

Jobbar mig bort till ett hinder där du ska dra upp en kettlebell i luften och sedan hålla i den hela vägen ner.
Vill bara släppa den från sin högsta höjd men motstår impulsen…

Löper vidare och ut i vattnet för att klättra uppför ett nät som sitter fast i en bro. Tekniken här är som på repet, ser till att min fot har bra stöd och trycker ifrån, ställer mig upp, sträcker på mig och greppar högt upp, hänger mig i händerna och drar upp benen och finner stöd. Upprepar.

Kommer fram till ringarna. Ringarna är, när det flyter på, en symfoni, en harmoni, det är dans och rytmik. Kräver dock sin greppstyrka. Tar du ”fast lane” är det dubbelt så långt avstånd som på den ”lättare” varianten. Jag dansar mig igenom den svårare och joggar lyckligt vidare förbi kryphindret som en får ta om man tar de ”vanliga” ringarna.

14446034_10154554284608550_882244555438629491_n

Springer bort till en balansbräda som jag tar mig över med mycket vänsterlut på grund av en bris som jag uppfattar som en storm…

Springer till 12 st höbalar som har olika avstånd mellan sig. Vissa kan jag hoppa från den ena till den andra. Andra får jag snällt vänta på min tur att klättra över. Jag blir otålig och ropar ut ”on your left!” och hoppar över folk, skriker hela vägen och får passera det andra deltagarna. På samma sätt som jag skulle stanna för att hjälpa någon i nöd så uppskattar jag att de som uppfattar att jag vill komma förbi hjälper mig genom att flytta på sig.

14479750_10207114405237868_2331157767259751067_n

14470561_10157444734795109_6877788501680221308_nDet är en fin egenskap som denna typ av race alltid bär med sig. Speakersen Wally och Brian förmedlar alltid detta via micken vid start. Att hjälpa och stötta varandra.

Jag peppar, hjälper de andra deltagarna vid hinder och längs med banan. En klapp på ryggen och motiverande ord. Springer under en bro och klättrar upp för en ställning. Hoppar ner på en trampett och studsar ut över vattnet. En simtur senare är jag på andra sidan. Och så här fortsätter det. Hinder efter hinder dyker upp och jag överkommer dem alla. Fast lane eller inte, oviktigt egentligen för mig. Jag provar alla fast lanes på min andra runda som jag springer som fun run.

14449907_10207114407477924_2828567187466026494_n

Toughest Köpenhamn är en tre i toppfavorit och så länge jag har möjlighet så kommer jag att återkomma hit!
Stort tack till grabbarna på Monkeyswing som bjöd in mig till dagen i ära. Patric aka 58:an och Peter Snygg.
Ni rockar!

14479637_10207114404997862_4335381461265114602_n

Foton: Mateusz Szulakowski, Josefine Ericsson

/Jorge Lattof

14470378_10157446665660109_6886012082285178953_n