Detta är en text där du får veta hur jag började med hinderbana och varför jag brinner för att fler ska upptäcka fördelarna med att förbättra sin kondition.

Mitt liv handlade om att döva känslor inför mig själv. Att skapa och agera i en tillvaro man inte kan stå för till 100% är ganska farligt om man är en känslostyrd (här ville min dator autoändra till känslostorm och jag kan hålla med den) person. Det är ganska farligt att leva emot sig själv om man är en känslostorm.

Jag var konstant inte nöjd med mig själv och missnöjdhet leder snabbt till stort missnöje, som leder till ilska och vi alla vet vart ilska leder, till the dark side.

Min sith lord var ett liv med mediciner och receptfria läkemedel som inköptes per gram i baksätet på hyrbilar.

Varje morgon då jag vaknade under de 5 mörkaste åren (2010-2015), jag rökte gräs dagligen från ungefär 24 års ålder till och med 33 års ålder med några kortare uppehåll, typ lika långvariga som nyårslöften om träning eller när min kusin blev vegan för femte gången.

Gräset fungerade inte jättebra direkt. Det var ju olagligt och såldes helt oreglerat.
Jag föredrog dock gräset framför de utskrivna antidepparna, hatet mot stora företag var nästan lika starkt som hatet mot mig själv, det kan låta som att jag var hård mot mig själv och det är inte helt sant, jag hatade inte bara mig själv, jag hatade mänskligheten och att vara en del av den.

Jag tränade endel kampsport vilket gjorde att jag rökte mindre i perioder men jag var inte tillräckligt uthållig med kampsporten för att det skulle ge positiva förändringar i mitt liv. Jag slutade med kamsporten efter 2år 2010.
Jag flyttade i samma period och då jag bytte stad tappade jag suget på att träna. Hade jag bott kvar i Helsingborg hade min kondition antagligen fortsatt förbättras då jag förmodligen hade stannat kvar på Kaisho mma som hade en av de bästa idrottsmiljöer jag vistats i.
Efter flytten var jag medlem på endel klubbar i GBG med ett antal sporadiska besök per år. Göteborg svämmar över av droger och dessa vann tillslut mot kampsports klubbar med en för mig ointressant kultur.

Att konstant sätta sig själv i besvikelse är ett hårt jobb som tar väldigt mycket energi. Nu hade jag ingen träning som gav energi och även om jobb och yta var perfekt så var det inte perfekt för mig.
En vecka innan öppningen av mitt galleri urban artroom i december 2011 krossar jag ett vinglas och skär mig i armarna i panikångest inne på galleriets toalett.

Det blir djupare än vanligt och jag hamnar på avdelning 85 på Sahlgrenska.
Jag har försökt komma in både på ST Göran , Östra och på Sahlgrenska tidigare men det är nog lättare att komma in på Lundsberg utan pengar än att få hjälp av en underbemannad psykvård. Jag får starkare antidepressiva och ett vagt löfte om att få träffa en psykolog inom 6 månader.
Jag åker tillbaka till galleriet en dag senare och putsar fasaden, min egen alltså, inte galleriets.

Det visar sig bli en hit med galleriet, det finns vin på jobbet och jag förväntas dricka vin med alla som kommer in. En hanterbar dimma uppstår.
Läkaren var noga med att förklara att de nya mediciner jag fått absolut inte ska blandas med stora mängder alkohol, och hen hade rätt, det funkade kanon.

Jag tar inte tabletterna speciellt länge, en självbevarelsedrift i kombination med en trevlig uppfostran gör att jag inte vill känna mig mer som en pundare/idiot än vad jag kan döva på egen hand.
Jag börjar röka varje dag igen. Och som en skänk från åvan så flyttar en dealer in ett kvarter från mig.
Med dealer så menar jag inte en hippie som säljer gräs utan en koksdealer, en gängmedlem, alltså en icke fackligt ansluten som jobbar dygnet runt.
Jag har inte tagit kola på flera år men nu när det finns så nära så vore det ju smart att låta bli. Jag var inte så smart just då.

2014 har jag dragit upp mitt galleri, 550k + rätt mycket moms i näsan. Som ni ser så har jag en ganska stor näsa men att så mycket skulle rymmas där kunde inte ens jag tro.

Min nära vän dör av en överdos i januari 2015. Vi har hängt väldigt tight den senaste tiden efter att inte ha setts sedan tonåren.
Vi sitter nästan ihop de sista 8 månaderna fram till hans död.
Delar dumma beslut och pratar om hur vi ska ändra vårt liv. Hur mycket vi älskar träning och undrar varför vi aldrig tränar.
Vi älskar ju träning. Vi tittar på bilder och filmer från mitt facebookflöde, ni vet sådana sjukt störande bilder som dyker upp typ hela tiden, bilder på leende människor, svettdränkta och genuint lyckliga som en bara måste störa sönder sig på.
Bilderna i mitt flöde är precis sådana, med en liten twist.
Alla på bilderna är asleriga, endel hänger i rep och några andra klättrar upp för en ramp.
När jag var ung och åkte inlines i actionlandslaget var det typ mitt jobb att klättra upp för ramper, kunde man tävla i att klättra upp för ramper?
Det var en sjuk värld, det visste vi ju redan. Vi sa till oss själva att vi skulle klara det där hur lätt som helst.
Efter ett gram kola så kan man titta på vad som helst och känna känslan ”det där klarar jag hur lätt som helst”.
Efter min väns död så inser jag att jag inte vill dö på riktigt. Jag vill bara döda det liv jag håller på att skapa. Jag vill inte misslyckas ekonomiskt, emotionellt och jag vill inte ha mer ångest över min medelklassituation där jag blir ut bailad av min reklambyråpappa för det jag kan stå för och gör brott för att baila ut mig själv för de delar jag inte kan stå för, ingen som berättar att dom knarkar mycket berättar hur mycket dom knarkar. Så jag måste sluta leva som jag gör. Jag måste hitta en annan kanal för att hantera min ångest.

Jag stämmer träff med tre vänner på Sahlgrenska, spårvagnshållplatsen sahlgrenska den här gången, två av dom kommer. Vi ska springa i änggårdsbergen. Vi kallar oss gänget som festar hårdast och därför också behöver träna hårdast.

Vi springer ut i skogen i en på tok för hög hastighet och 349m från hållplatsen stannar jag vid ett träd och tokspyr.
Efter det springer vi / går bra mycket långsammare.

Dagen efter känner jag mig som Wonderwoman för jag har ingen träningsvärk. Dagen efter den dagen känner jag mig som Västlänken, jag kommer ingenstans.
Kroppen gör vansinnigt ont och jag slutar omgående se mig själv som en vältränad person.
Jag har nämligen genom alla rus sett mig själv som en värdelös misslyckad men också väldigt vältränad person. Jag har levt på gamla meriter och tänkt att jag åtminstone har min grymma fysik från inlines och kampsport.
Det visar sig att kondition är en färskvara och att man kan ha rutor på magen utan att vara det minsta stark.

Jag inser att jag nog inte kommer springa på ett tag eftersom jag knappt kan gå i en trappa så jag bestämmer mig för att upprätthålla min återfunna kärlek till träning genom att börja göra chins och armhävningar. Det blir chin och armhävningar.

En hel chin och 10 armhävningar av tänkta 30 senare visar det sig att styrka också är en färskvara och även om man känner sig stark när man är bäng så blir man inte stark av det.

Jag kontaktar en gammal vän som jag vet springer OCRlopp och säger att jag vill träna med honom och hans vänner.
Dom har tighta kläder på sig.
Jag tar på mig långkalsonger med shorts över, en grå hoodie och mina gula mockasneakers och beger mig till slottskogen för att hänga med på deras OCRträning.

OCRträningen innebär att man ska springa 4km genom slottsskogen och göra övningar längs vägen.
20stycken av den ena och 20 av den andra, jag behöver orimligt lång tid för att ens kunna skymta värdighet under passet men jag får mycket uppmuntran och de sekunder jag lyckas träna utan att jämföra mig med andra så är det ganska gött. Gött att göra något utanför min bekväma zon, inte gött att inte kunna andas och att spotta blod.

Efter rundan ser jag min bil och den väntande vattenflaskan. Jag tömmer flaskan ner i halsen var på dess innehåll omgående vill återgå till utsidan av min kropp och jag spyr ca 3l under 1min.

Min vän ser roat men stöttande på mig medans de mer erfarna mest ser ut att undra vad jag håller på med.
Jag bestämmer mig för att jag också ska klara av att springa ett lopp. Jag har hört detta gäng prata i 45min om olika lopp, tider, namn och hinder som jag inte har en aning om vad eller vilka det är, jag vill veta, jag vill prova och jag vill inte att någon ska kolla snett på mig när jag står och spyr igen, aldra minst jag själv, i en spegel, dagen efter.

Det är vår inre syn som till stor del avgör vad vi tar oss för, vilka vägar vi väljer och vad som är lätt och rätt för oss.

Jag såg mig själv som en dålig och misslyckad person MEN OCKSÅ som en vältränad person.
Det kan liknas vid en deprimerad musiker, om det nu finns någon sådan, ”jag är åtminstone asbra på gitarr och att skriva låtar, synd bara att världen är skit så att ingen vill höra på dom”

Jag tänkte såhär ”Jag är åtminstone vältränad synd bara att alla är dumma i huvudet och inte bjuder med mig att träna någong gång, det hade ju passat mig som är så vältränad”

Jag var givetvis inte närheten av vältränad.

Jag börjar springa även på egen hand.

Jag inser att nyckeln till hinderbana är att kunna springa hela distansen. Vid denna tidpunkt är det bara springa som kvalar in före mig själv på min lista över saker jag verkligen ogillar.

Att springa för en otränad är en av de mest förnedrande träningsformerna som finns, ingen träningsform får en mer omgående att känna sig otillräcklig. Ingen träningsform är så tydlig då den besegrar dig, du antingen springer eller så springer du inte. Det är väldigt tydligt. De första rundorna består mest av springer inte för mig.

Mitt psyke är vid denna tidpunkt lika tufft som en rädd patriarkal man och viker sig vid minsta prov på motsättning eller prövning. Tycker synd om sig självt och försöker skylla allt på omständigheter istället för att ändra sig själv.
Så fort det blir jobbigt så stannar jag. Ibland går jag vidare och försöker sedan springa en bit. Det som trots detta mediokra försök till träning ger mig resultat är att jag gör något över huvud taget, och att jag är i skogen. Skogen går väldigt mycket upp och ner och underlaget är ojämt. Jag skulle aldrig drömma om att springa i stan, där fanns folk som kunde se mig och där fanns också knark och massor av fest som jag hade valt före den trista löpningen.

Jag får träningsvärk i ryggen, röven, armarna, nacken, benen och magen, av att springa.

Efter att ha sprungit 2-3 gånger i veckan och festat/missbrukat mindre i 2 månader så kan jag följa med på mina ocr-vänners runda i Slottis med värdighet.

Jag har givetvis sprungit/gått den ensam flera gånger på dessa två månader.

På denna rundan lyssnar jag och tar till mig mer. Klyschor som ”träningen börjar när det är jobbigt” börjar låta mer rimliga, jag ska såklart inte skita i det när det är jobbigt.
Mina egna pass efter detta blir mer effektiva, jag försöker glädja mig åt att nå punkten då det är jobbigt.
Den möjligheten att glädja sig infinner sig mycket snabbt.

Jag maler på såhär, springer sporadiskt, gillar det inte så mycket, men jag får efter vissa pass en skön känsla i kroppen och framför allt i huvudet och tänker att om det känns så här då och då så är det inte helt fel. Jag inser ganska snabbt att jag ogillar att räkna repetitioner av de övningar jag gör då jag springer, vid denna tid trodde man att det bästa sättet att träna hinderbana utan en hinderbana är att springa och göra korta stopp för att göra något i en annan pulsson. T.ex. jogga 5km med stop var 500m för armhävningar, knäböj eller liknande. Och det stämmer ju delvis även idag.
Jag deltar på ett gruppträningspass i slottsskogen där en stor del av övningarna sker på tid och det passar mig mycket bättre. Att träna på tid ska visa sig att vara min grej, på riktigt.

i SEPT 2015 åker jag lånad bil ner till malmö och ska springa Tough Viking.

Vid det här laget har jag lärt mig lite tuffa moves, ett som heter flying monkey och jag kan krypa ner för en trappa framlänges. Med nyfunnet självförtroende står jag på startlinjen och känner för första gången på flera år en äkta känsla av att vara grym och bra.

Jag tar ut mig mer än vad jag kan och kommer på plats 74 av ca tusen startande.

Jag berättar för min vän hemma i gbg och han svarar, grymt, du har en kvart kvar ner till eliten.

Eliten?! Jag kollar upp vad han menar och inser att folk gör det jag precis har gjort på 1timmar och 3 minuter på under 50min. 2014, Toppskiktet av eliten i tough viking sprang på 38minuter 2016 och 46 minuter 2017, olika banor med olika hinderföljd mm avgör så tiderna går inte att jämföra mellan olika lopp bara för att det är samma distans och antal hinder.

Jag tänker att jag ska starta i tough viking elit till Våren.
Det slår mig att det förmodligen inte är så många i tough viking elit som dricker flera dagar i veckan och dessutom drar linor efter första ölen så jag försöker dra ner på det.
Det är svårt, det är så jag och många av mina vänner umgås. De som inte umgås så har jag inte umgåtts med på rätt länge.
Jag går ut mindre och går ut och springer mer.
Efter att ha sprungit toughest i Oktober 2015 känner jag mig som en svinrå löpare, jag klarar förmodligen allt inom löpning nu, så jag hänger med på något som heter Aktivitus helgtrail.
3h trail i djup snö. I dunshorts, tights och stor bomullströja, ska du börja träna ta inte på dig en stor bomullströja om du inte ska boxas i ett frysrum till eye of the tiger såklart. Bomull är tungt, torkar aldrig och andras lika effektivt som rökare gör när de är förkylda.

Jag var brutalt sist på dessa pass, jag kunde inte föreställa mig hur det gick att springa så fort, lätt och smidigt i skogen. Samtidigt som man andades och hade det trevligt. Jag var brutalt sist på dessa pass. Ingen har sedan den dagen varit mer på efterkälken än vad jag var. Men Tomas, Dimitrioz och Rickard och sedan även Maria kom alltid och hämtade upp mig, sprang en eller fem extra varv och väntade, gav mig plats helt enkelt.
Jag började inse att träning tillhör alla.
Jag tog till mig av alla tips och blev inspirerad av alla berättelser. Jag sträckte på mig, tittade upp med blicken och slutade springa på hälen.
Jag började springa med naturen istället för emot den. Jag lutade mig framåt i utförsbackarna och lät lutningen bestämma farten, japp, jag trillade också. Som in i.

I februari börjar jag maila tough viking elite och ansöka om att få starta i deras elitgrupp. Jag ombeds skicka in mina kvalifikationer. Den listan är kort för att inte säga obefintlig. jag drar till med att jag minsann kommit top 100 på deras lopp och att jag sprungit toughest en gång.

Dom svarar direkt att jag är välkommen. Välkommen att söka igen bra mycket senare alltså.

Jag får inget svar och mailbombar dom med nya ansökningar, i mitt sista mail ber jag om en enda chans, jag ber om en chans att få vara med och jag lovar att jag inte ska komma sist.

Det fungerar. jag blir inbjuden. Vår sport har ju utvecklats enormt de senaste åren så denna taktik skulle förmodligen inte fungera idag 2018

När jag får detta mail med den här inbjudan så inser jag att det är på allvar.
Jag tror att jag är tränad nog och det är jag nästan faktiskt också.
Min kropp har gjort en enorm förvandling på bara ett år och jag har börjat lära mig att springa i skogen.

Det visar sig krävas mer än så. Efter 4km stukar jag vänster fot rejält och trillar tungt ner i spåret.

En glad amatör med handskar och blommiga tights efter målgång.

Då vet jag inte att det bästa en kan göra är att fortsätta springa så går det förmodligen över efter några minuter.

Jag lyckas trots detta hålla mitt löfte och kommer näst sist i Elit.

Att komma näst sist där är min viktigaste och sista placering jag verkligen brytt mig om i ett lopp.
Det var då jag insåg att jag hade talang för detta. Och med detta så menar jag styra upp mig själv. Jag kunde styra upp mig själv och jag skulle bli bra på hinderbana. På riktigt.
Efter detta börjar en lång resa mot ett hälsosamt liv. Med balans och majoritet av smarta och bra val.
När jag kommit en bit på vägen så börjar jag hjälpa andra att förbättra sin kondition. På tid givetvis, jag ville inte att någon skulle behöva räkna repetitioner och känna sig otillräcklig. Vilket tillslut blev den viktig del i konceptet theocrgym, ett portabelt träningskoncept och en grym hinderbana för konditionsträning.

theocrgym blev ett bolag NOV 2017 och har i skrivande stund (8månader senare) 200 kunder och en blygsam men ändå hoppfull omsättning på strax över 500k. Jag är oerhört tacksam för alla kunder som väljer att träna med mig Sara och Nicole samt de företag som valt att ingå samarbeten med theocrgym. Icebug, Aktivitus, Wearcolour och Gococo är alla entreprenöriella förebilder som jag är stolt över att kunna samarbeta med.
Personlig utveckling är en livslång process och jag är glad att jag mötte hinderbana som lärt mig enormt mycket om mig själv och vem jag är på riktigt. Jag tänker på ett helt nytt sätt och jag har äntligen fått rätt. Jag är en vältränad person. Från att inte ha kunnat springa 349m utan att spy så kan jag nu springa hinderbana 18h52min och klara alla hinder på första försöket(OCR WC 24 2018) och jag klarar även av livets alla hinder med ett nytt mindset. Vi kan göra precis vad som helst med våra liv, ibland på direkten och ibland måste vi gå genom lite eld först.

Viktor Byhr
theocrgym

Börja träna med oss via länken nedan.

Ocrträning.se