Det absolut fulaste inredningsmässigt i vårt hem är det absolut finaste vi har.

Medaljer är så himla fint. Det är ett bevis på att vi vågat vara bra. Att vi vågat hålla med någon som sagt bra jobbat ta en medalj.

Jag har väldigt svårt att ta emot komplimanger, jag sänker ofta mig själv istället för att hålla med och ta emot. Den där jvla janteskiten är djupt rotad i mig vare sig jag vill erkänna det eller ej.

Att ingen ska få vara bra är riktigt bullshit om du frågar mig. Du har rätt att vara jättebra. Att få känna dig bra och att få medalj för att du är bra.

Det är det fina med lopp av olika slag. Allas rätt att få känna sig bra. Det finns alltid tre medaljer som ser lite annorlunda ut än övriga men sedan finns det många många ibland flera tio tusentals medaljer som ser exakt lika dana ut men alla står för helt olika saker. Alla står också för exakt samma sak, nämligen att någon vågade satsa högt och ta sikte på ett mål. Lägga ner tiden och göra allt för att ta sig dig. Ständigt tänkande på risken att inte nå målet. Tampandes med ursäkter och en skeptisk omgivning. Ändå så hänger den där tillslut. Medaljen. Beviset på att du vågade ge dig ut på en resa i ett fordon du inte har en aning om hur du ska styra. Ännu. Du lär dig förmodligen på vägen börjar du tänka. Du börjar besegra dina tvivel, du tystar den inre kritikern och du vågar bli inspirerad och du vågar möts och acceptera dina svagheter. Du vågar inse att du inte kan allt och du vågar vara nybörjare inom flera olika känsloregister. Du vågar bli en bättre version av dig själv.

Och för det ska du banne mig ha en medalj.

En medalj som trots dess avvikande estetik med all rätt kan placeras mitt framför ögonen på alla som besöker ditt hem.