Jag snubblar och riktningen ändras i nästan varje steg. Jag har gjort detta förut intalar jag mig själv och envisas med att försöka hålla någon sorts fart genom terrängen.

Gräset och ljungen är högt och yvigt. Min blick studsar mot deras toppiga frisyrer och marken under förblir ett mysterium.

En skogsmaskin har kört här och jag far fram mellan dens spår. Larvfötter som gör att jag ser larvig ut då jag studsar mellan de två spåren.

Stop.

Massor av slygran i ett enormt plockepinn.

Farten får avta nu. Skönt. Det var jobbigt. Varmt. Jobbigt. Kul. Och ledsamt. Jag ville inte stanna alls. Ville känna att jag genomförde en bra löprunda. Tänker att jag ska skifta fokus och tänka positivt. Slår bort tanken. Man får tänka negativt och man behöver inte vara nöjd med det man faktiskt gör. Jag väljer att vara sur över att jag måste stanna så mycket. Hittar inte någonstans här ännu. Det är överväldigande vackert.

Jag använder mig av surheten och forserar granarna som ligger huller om buller. Leendet är brett mellan kinderna. Jag springer ju. Då kan man vara sur och le. Motsatser. Motar bort gran. Motsatsen är grann. Livet är fint.

Det är överväldigande vackert här. Jag tänker på min vän som dog för ett tag sen. Min vän var vacker. Min väns liv var fint. Döden är ful. Jag river mig på benet och läker en reva i min själ.

Jag ska fortsätta springa. Springa istället för att fly. Jag är hemma nu. Jag är hemma där jag springer.

Och jag springer i ett nytt hem.