Efter att ha sett världsmästaren Jon Albon dundra iväg i jaktstarten (han vann på 36min!) börjar min uppvärmning.

Jag har som plan att ta det lugnt och metodiskt större delen av loppet och kör därför en något lugnare uppvärmning än vanligt. Det blir 2km jogg i 4.10fart med några ruscher ner mot 3.05. Sedan efter att yogahunden i mig fått sträcka på sig så är det dags för start. Karin Karlsson (2a Toughest Tour 2017) , Linnea Ivarson (1a Toughest Tour 2017) och Henriette Albon  (3a Toughest Tour 2017) har precis startat tätt följda av övriga utmanare i damernas elit.

Bild: Foto Moije

Det känns i luften att det är ett stort avgörande på gång.

För mig så ska en plan genomföras. Jag ska inte jobba mot ett prestationsbaserat mål utan mot en känsla. Känslan jag vill ha i mål är lycka.

Jag växer av att genomföra saker som jag planerat i förväg. Som den nyckfulla och spontana person jag är så är det en mycket större utmaning att hålla mig till en förutbestämd plan än att skjuta från höften allt eftersom uppdraget fortlöper.

Idag håller jag mig till planen hela vägen förutom på spinning wheels där jag nästan tappar greppet pga en för snabb ingång i hindret.  En ung norrman säger kaxigt ”vill dere att jeg kjörer först och viser hvordan det ska gå till?”, jag hinner tänka nei ikke Akkurat nå och sedan lämnar jag honom bakom mig med låg puls och perfekt grepp.

Inför laxtrappan får jag en kall kår genom kroppen, här tog mitt lopp mer eller mindre slut förra året då jag föll ner och tappade luften och fick lunka imål på 59 minuter och plats 100något.

Istället för att kapitulera och fastna i den känslan så börjar jag tänka att det är så härligt att få vara här igen. Att det är bra att hindret står på exakt samma plats och att jag är modig och grym som möter detta nemesishinder igen. Jag säger högt ”fan va grym du är Viktor”. Fyra hopp senare frågar jag domaren om jag är godkänd och kan ringa i klockan, han ler och säger ja. Klonk säger klockan och jag hoppar ner och säger tack för hjälpen. Att visa tacksamhet mot alla jag möter ger mig en bra boost. Det är trevligt att vara snäll under lopp och känslan inom OCR är så otroligt fin och härlig. Det minsta jag kan göra är att försöka bidra till den goda stämning som råder inom denna idrott.

Jag håller igen något i löpningen för att se om det gynnar mitt grepp. Det gör det. Jag löser de fastlanes jag bestämt mig för (alla utom platinum rig som är för svårt för mig) och med 1.5 km kvar ökar jag farten rejält. Alla fastlanes i planen är avklarade och jag flyger mot mål. Steget är lätt och då jag passerar flera superatleter som startat före mig så inser jag att jag håller en hög fart. Jag peppar Sara Trolte som inte är sen att peppa tillbaka.

Att peppa andra och klappa sig själv om axeln tillhör minsann, Sara Trolte, Bild: Foto Moije

Därefter rundar ja hörnet in mot rampen och tar mig upp och över utan att stanna. Klockan visar tiden 46.27 och jag kommer visst top 30. Jag hade inget krav på mig själv förutom att vara glad och trevlig längs vägen och tacka mig själv och funktionärer/domare så ofta jag kunde. Det fungerade. Jag har aldrig kommit i mål så fräsch och lycklig. Från och med denna dag så ska jag försöka att fokusera mer på vilken känsla jag vill känna när jag kommer i mål. Det blir en spännande utmaning, inte minst eftersom den nu är planerad.

Toughest Tour vanns av Linnea Ivarsson, Karin Karlsson kom tvåa och Henreitte Albon trea. På herrsidan vann Jon Albon med David Nordström som tvåa och Ludwig Werkmäster trea.

Text: Viktor Byhr