Den 500 meter långa hinderbanan med 20 standardiserade hinder på Lv6 i Halmstad är denna morgon ödslig, tyst och spöklik, bortsett från en funktionär vid namn Tony som går runt och ordnar. Klockan är 08:45, en kvart innan den helt frivilliga förberedande bangenomgången och träningen som ska pågå i 2 timmar inför eftermiddagens Svenska Mästerskap!

Det kommer på eftermiddagen märkas om man deltagit vid morgonens coachning eller inte. Regnet droppar nu på mitt välfriserade huvud. ”Väntar ni på Konstantin?” frågar den ensamme funktionären. ”He he, vet ni vem det är? En mycket intressant personlighet kommer ni märka!”

Det fylls nu på med folk allteftersom som ska medverka på morgonens regniga träning. Strax därefter, helt i rättan tid rullar legenden Konstantin och hans crew i ”Team Obstacle Training” in likt en musikvideo i två till synes nya sponsorbilar. Trots denna karismatiska ankomst går han ödmjukt runt och hälsar på alla med stadig blick och vänligt handskak, håller en kort briefing varpå han sedan ber en i hans team med ett militärt ”framåt” att leda uppvärmningen. Vi joggar oss varma, avslutar med stretchövningar som böjer kroppen på sätt som mest liknar akrobatisk yoga. Genomgången av banan börjar med att vi delas upp damer och herrar. Grupperna blir guidade genom hindren med tillhörande 3 försök på varje hinder under 90 min. Efter det är det fri lek under den sista kvarten (som banan fortfarande är abonnerad för träning). Alla matar på riktigt bra på sina träningsförsök över varje hinder. Ingen risk/chans för att se någon crossfit-tröja (bar överkropp) då alla enligt reglemente har heltäckande kläder för att undvika skrapmärken. Dock skrapas ändå nåt knä och några händer upp på en och annan deltagare och en atletisk tjej som senare ska visa sig ta pallplats ser ut att ha fått halva byxan uppriven. Ser hårt ut, och detta är bara morgonens träning.


Blir under bangenomgången snabbt varse om att livet i seniorklass (22-39år) under denna dagen inte är till nån fördel. ALLA hinder ska tas utan hjälpmedel – skoningslöst! Under min fria lek övar jag på de hinder jag känt mig osäker på några gånger till. Går tillbaka och provar det första hindret igen – en 5 meter hög och lös repstege med en tjock horisontell stolpe upptill som man på valfritt sätt ska ta sig över. Ryktet att de bästa hoppar ner från toppen har besannats av att jag likt den yngre generationen studerat detta på Youtube-videor. Nu när jag är framme vid den på ännu ett träningsförsök blir det än mer overkligt att nån skulle vara galen nog att hoppa därifrån! Jag klättrar upp, tar ett stadigt grepp på denna sidans vantskruv, glider upp med magen och lägger mig på stolpen, tittar ner, inser att det faktiskt är 5 meter ner, stelnar till och blir ta mig tusan liggande på mage där uppe. Det kommer förbi en deltagare som tittar med hjälpande ögon mot mig, jag möter hennes blick och försöker ta mig över, men jag är som förstenad. Blir liggande där 15 långa sekunder och sträcker sedan ner andra armen för att få tag i repstegen på andra sidan, gör en rullning över och greppet håller! Jag hänger kvar! Klättrar ner på andra sidan och tänker att om jag bara tar mig över detta någorlunda snabbt så är halva loppet gjort sen när det är skarpt läge. Träningen är slut vid 11 och nu inväntas min start efter kl 15.

Efter en välsmakande lunch i Halmstad centrum är jag tillbaka på hinderbaneområdet och tävlingarna inleds kl 13:00. Banan består av 3 sträckor, och är utformad som ett S, totalt 500 meter och mellan 15-20 hinder beroende på klass. Hinderbanan är ren, avskalad och innehåller inget tjafs. Det är enormt fokus på alla starter från både speaker-båset och publiken. All uppmärksamhet riktas verkligen till de två som ska springa i varje heat. Deras namn ropas upp inför start och de får 3-5 min i rampljuset under sitt lopp. Härlig känsla!

Juniorer, Damer och Masters är först ut. Galet snabba heat av vissa! Sen en rent av mäktig uppvisning av anledningen till att jag ens hittade hit då hon gjorde reklam för det på Instagram, Siri Englund. Vilken teknik! Hon vinner SM-guld med fullkomlig kross på 26s. Efter detta är det Masters-klassen där min alltjämt trogne hinderbanekompanjon Benny G kör. Han springer med jämn och chockerande hög hastighet genom hela banan, bra jobbat! Blir imponerad men samtidigt nervös inför att kunna prestera såsom alla verkar göra. Han blir femma i sin grupp! Grymt!

Dags för ännu ett känt namn. Faktiskt det första namn jag såg inom sporten och som varit en inspirationskälla sedan dess. Camilo Lattof. Han drar av ett varv i Masters som inte lämnar något mer att önska, kryptekniken ser ut att vara tagen ur en framåtspolad film med tanke på dess hastighet. Enormt bra tid som med 16s till godo förtjänar honom en förstaplats och SM-guld i Masters!

Har under dagen stiftat nya bekantskaper med en hel del atleter. De flesta kommer från OCR och är här för att prova en kort sprint. Träffar folk som har varit i OCR-VM, folk som vunnit sin åldersgrupp i Tough Viking, Elit-medlemmar i diverse OCR-team. Sinnessjukt duktiga idrottsmän och kvinnor helt enkelt. Det är en av sakerna som är det fina med sporten, alla är där för samma sak, vill varandra väl, pushar och stöttar varandra. Det finns ingen avundsjuka utan mer en strävan om att ha skoj, tävla, utvecklas och inspireras av varandras framgångar och kunskap inom sporten.

Nu är det dags. Det regnar lagom till min start. Tittar på min Garmin Fenix 5, scrollar ner bland visningslägena och hittar betyget på min kondition, VO2max på 61. Det ger mig en viss boost i självförtroendet inför start. Det borde gå vägen detta. Målsättningen är övre halvan av startfältet. Sätter foten bak mot kanten som domaren instruerat om och när han blåser i den silvriga visselpipan sätter jag fart mot det första hindret, den där eländiga 5 meter höga repstegen. Men då adrenalinet flödar och det är tävling så fullkomligt flyger jag uppför i klättringen, gör en magrullning över utan att blinka, klättrar ner ett par steg och hoppar ner 3-4m och landar i sanden. YES!

 

Banan löper på och efter olika hopp, kryp och balanshinder är jag framme vid en brant vägg med rep. Den är hög, hal och allmänt jävlig. Förra året i maj smällde jag av hälsenan på en precis likadan vägg på Kransmossen i Borås. Resultatet blev 10v på kryckor med gips och efterföljande ortos. Min sjukgymnast var förbryllad över min snabba rehabilitering då jag sprang mitt första löp-lopp redan efter mindre än 16v och mitt första OCR-lopp efter 26v. Hjärnspökena spelar mig nu ändå ett spratt när jag med snabba steg närmar mig väggen och tänker på att sätta i rätt fot först (den friska foten). Jag klarar det med en lättare touch av repet. Hindren som följer är över/under och ett abnormt högt irländskt bord som jag får satsa explosivt med hög fart för att kunna svinga mig upp och över. Resan fortsätter med en dykning och glid genom en cementtunnel följt av ett över/under-hinder igen. Sen är jag framme vid den riktiga prövningen för dagen. När pulsen nått sin kulmen och mjölksyran gör sig påmind är det avgörande om man provat hindret förut. Springer med all fart jag har mot tripp-trapp-trull-hindret (s.k. pungkrossen) och trots att jag sett otroligt många fails där idag lyckas jag springa upp för den utan tvekan och klarar den.


Halva banan får jag sån sjuk pepp från Benny och den nyfunna vännen Kristian som bokstavligen springer i samma tempo bredvid banan, skriker ut stöttande ord och pushar som om de aldrig gjort nåt annat. Det får mig att göra den där sista kraftansträngningen man har och verkligen försöka öka på farten och kötta över hindrena. Problemet är att man ligger på sitt max, minsta misstag och det kan gå riktigt illa. Har lejongropen, en 4 meters vertikal stege och en hög vägg kvar innan de sista enkla hindrena före mål. Avslutar starkt men kontrollerat och står upp på benen efter målgång till skillnad mot de flesta jag sett. Borde jag tagit i mer? Tiden på 3.15 känns ändå rätt hyfsad.

Några starter senare går det inte att undgå det faktum att nu kommer det alla väntat på. Det som kommer bli en uppvisning i hur man gör detta felfritt och sinnessjukt fort. Sista starten är nämligen en duell mellan Cimmie Wignell och Konstantin Avramidis. De inleder såklart med att springa upp för repstegen och hoppa ner synkroniserat från de sjukt höga 5 meter och landa i sanden. Efter halva banan vid tripp-trapp-trull-hindret ligger Konstantin vad som verkar rejält efter men har en innerkurva kvar och är ofta en extremt god avslutare. Mycket riktigt hämtar han hem Cimmies försprång på sista sträckan och matar på i rasande takt/fart till publikens stora jubel och tar hem det första SM-guldet i seniorklass.

Går efter detta för att studera resultaten på tavlan. När jag kommer fram står han som ledde uppvärmningen samt träningen för vår grupp där. Han som hade visat hur man tog sig över hindren på ett oklanderligt sätt. Jag frågar vad han heter, inser efter hans svar och en titt på tavlan att jag slog honom med dryga 6s och att jag just idag blivit 7:e snabbast i Svenska Mästerskapet i militär hinderbana.

/ Arto Repo

Tre svenska mästare Siri Englund damer, Konstantin Avramidis Granlund herrar och Camilo Lattof masters militär hinderbana. Foto: Bo Rocatis