Jag närmar mig den där platsen då njutningen sakta avtar. Då det inte längre är vackert runtomkring mig. Då varje tuva och pinne verkar vara utplacerad för att förpesta min tillvaro. Då min andning mest är ett läte och då jag tvivlar på om jag ens får luft över huvud taget. Kommer jag att drunkna på land? Inte få ner luften i lungorna och är min sista selfie tagen?

Tankar om livets sista ögonblick avlöses av tankar på om något är trasigt i kroppen. Om jag någonsin kommer kunna gå normalt igen och om mina armar kommer att kunna användas till något praktiskt de kommande dagarna, veckorna, året?

Kroppen är helt slut och det blöder och skaver över allt förutom på fötterna. Nya platser på min kropp påminner mig om sin existens genom att skicka smärtsignaler till hjärnan.

Signaler som får hjärnan att tänka att den minsann hade rätt. Att det hade gått att lösa problemet på ett smartare sätt. Att lösningen att förflytta sig till fots bärandes på tunga saker upp för backar är en dålig lösning.

Hjärnan är en problemlösare. Kroppen är en maskin.

Just nu tycker hjärnan synd om sig själv och maskinen har gett upp.

Jag har tagit mig förbi punkten för vad min kropp klarar av. Det är över nu. Och det är exakt då det börjar.

Det är här all förändring sker. Det är här jag växer som person och individ.

Det är denna platsen som jag har förmånen att få besöka flera gånger i veckan.

Jag försöker intala mig själv att träningen börjar när kroppen är slut.

Jag kör på. Och så kommer pipet. Tiden är ute. Jag är klar nu.

Förmodligen alla som tränar känner igen sig i denna text antagligen inte exakt men på ett ungefär. För oavsett hur vältränad du är så börjar själva träningen när du kommer till punkten då du tror att du inte orkar mer. Så var glad nästa gång du kommer dit. Var glad och kör på!

15h in på ultra-ocrvm I Sydney. Inte glad men glad över att ha kommit dit.