9-10 juli sprang jag OCR WC 24.

Och sedan dess har jag som sagt sakta och säkert byggt upp kroppen igen.

Löpning är något jag gärna har med mig resten av livet, det är den enda drogen jag provat som jag lyckats ta precis lagom av varje gång.

Ibland har jag såklart haltat fram med kramp och blodig pung, helt ensam i mörkret och tänkt att lagom kanske var för några timmar sedan trots allt. Och då kommer jag ihåg att jag lovat mig själv att fortsätta då exakt de tankarna kommer. Och så har jag fortsatt. Löpning får mig att fortsätta trots att saker känns jobbiga för stunden.

Det är därför löpningen är så mycket större än tider och jämförande med andras löpning. Min löpning är bland det finaste jag har. Och det enda jag har som 100% bara är mitt och inte delas med någon.

Jag har som mål att trappa upp mina distanser året ut. Inte nödvändigtvis långa rundor över 30km på träning men många korta och roliga i mestadels lugn takt. Det funkar fint för mig och det gör mig lyckligare.

Denna vecka har jag sprungit såhär hittills vilket resulterat i 50km. Det kommer att landa runt 80km innan veckan är slut.

Dessa rundor är allt från transport till och från bil till undrarundor alltså miniturer där jag tar reda på svaret på frågan ”undra om jag kan springa upp där?” Eller liknande.

Jag har även kört endel fartlek som dagens första runda som blev ett stegringslopp på 10km med ökad fart de sista 4km.

Så här ser en stor del av min löpning ut och jag älskar den.

Målet är att bli stark nog för att kunna ligga på ca 150-180km långa veckor och 60-90km korta veckor.

Tur att jag älskar prehab 😂

Ingen älskar prehab men jag gör den iaf.

Filmen visar delar av en typisk undrarunda. Jag undrade hur långt det var runt ön vi var på. Det var 1km.