HUR SAMMANFATTAR MAN ETT VM?

Jag vet verkligen inte. Kanske är det fortfarande för nära inpå för att kunna ge en bra bild över vad som egentligen hände där borta i Kanada? Men jag skall göra ett ärligt försök. Here it comes.

Uppladdningen de sista veckorna inför mästerskapet var inte de mest ultimata. Med en överansträngd plantarfascia (en skada på senan i foten som om man inte stoppar den i tid utvecklas till hälsporre) var det på sjukgymnastens order inte mer löpning än endast de nödvändiga (dvs. Toughest-tour-finalen lördagen innan VM). Utöver detta ”genrep” var det bara till att lita på att den träning jag gjort under säsongen skulle räcka och cykeln var återigen tillbaka som min hatkärlek och parhäst för att upprätthålla flåset. Då Toughest-finalen genomfördes helt utan(?) smärta i foten (smärta som uppkommit vid varje löptur de sista sex veckorna innan dess) tändes ändå ett hopp. Dagen innan tävlingen där borta i Kanada genomförde jag en jättekort runda för att känna på foten och inte minst känna in den otroligt vackra naturen och den härliga höga höstluften. Kändes ingenting. Var det för bra för att vara sant?

Då det var mitt allra första VM var det svårt, om inte omöjligt, för mig att i förväg sätta ett rimligt mål när det kommer till placeringar eller sluttid. Det enda konkreta målet jag kunde sätta var att jag skulle behålla mitt armband* och lite mindre konkret att jag skulle vara nöjd med min totala prestation genom loppet (då OCR-lopp innehåller så många olika moment är det ytterst ovanligt att man är nöjd med allting). Någonstans där fanns också ett drömmål, att placera mig topp 10 i min åldersgrupp (även om jag inte hade någon aning om det var rimligt eller inte). Det var också svårt att ens bestämma vilken klass jag skulle starta i, åldersgrupp eller Elite. Valet föll tillslut på åldersgrupp, dels för att det trots allt var mitt första VM men också för att jag anser det är för långt fram från min placering till de allra bästa i Sverige.

*Till skillnad från andra OCR-lopp finns det på VM inte några straff, exempelvis en straffrunda eller burpees, om du inte klarar av hindret. Istället får du försöka hur många gånger du vill och om du ändå inte klarar hindret klipps ditt armband och du tävlar inte längre om placeringar. Din tid, trots att du kanske är snabbare än andra, hamnar också bakom alla dem som kommer in i mål med hela armband.

lyche1Avklippta armband vid PlatinumRigg

Solen sken. Himlen var klarblå. Trädens alla löv gula, orangea, gröna och röda. Det var otroligt vackert. 10.35 startade min startgrupp, åldersgrupp 25-29, 114 tjejer som startade samtidigt. Av någon anledning var jag mindre nervös än under tidigare lopp. Kanske kände jag mindre press än vanligt. Det var lite ”skönt” att inte starta i Elite-västen och i stort sätt ingen visste vem man var. Men missförstå mig inte nu, jag var tävlinglysten och hungrig, bara lugnare än vanligt. Och vissa av mina motståndare i åldersgruppen hade jag bra koll på (främst svenskar och danskar) och visste på förhand vi var relativt jämna. Då det var mycket uppförslöpning från start hade jag bestämt mig för att inte dras med i ett för högt tempo och istället få jaga ikapp tjejerna en efter en längre in i loppet.
Ett upplägg som också passar mig då jag fungerar som allra bäst när jag får gå ikapp och om andra.
Att starta i åldersgrupp passade mig också bra pga att vi startade efter tre olika herrgrupper, där jag visste jag skulle plocka manliga löpare allt eftersom i banan.

Första delen var löpintensiv, inte särskilt svåra hinder, det var varmt, rejält(!) varmt faktiskt och först nästan en timma in i loppet kom det första mer tekniska hindret: PlatinumRig. Var sjukt trött och mör i benen redan här men kände mig pigg i armar och grepp. För oss som kör Toughest var den inte jättesvår rent tekniskt.  Skall jag välja något jag är allra mest nöjd med under loppet så är det hur jag tog riggen. Har nog aldrig tidigare gjort en rigg så bra (inte ens på träning?!). Kände mig som Superwomen när jag svingade igenom den, hoppade över flera grepp, slog handen i sista ringen och sprang vidare upp för en stenmur. Wow. Så skall mina hinder kännas nästa år!

lyche2

För mig var det egentligen bara två ytterligare hinder som var svåra (att i stort sätt alla hinder var jobbiga är en helt annan sak). Det första var också det en PlatinumRig men de hade gjort den hälften(!) så hög, så att man istället för att svinga sig under fick krypa ihop och hålla sig uppe för att inte nudda marken. Detta någonting helt nytt (dvs. ingen hade övat teknik för detta) och inte heller helt lätt för core och vader (som här började ge rejält med krampkänningar) så här långt in i loppet. Här gjorde jag mitt enda misslyckade försök på ett hinder och tvingades till ett andra försök (tack Siri och Cimmi för pepp och hejarrop just här, betydde massor!). Här tappade jag också minst en placering i loppet som jag inte orkade jaga igen. Det är oerhört stressande att missa ett hinder. Inte blir du snabbt rädd du skall bli kvar, fortsätta inte klara och bli av med ditt armband, men också då du tvingas köa i den separata delen av hindret som är till för alla efterföljande försök. Det kostar tid. Det kostar också mycket kraft att misslyckas och tvingas göra om. Det var med en rejäl lättnad som jag lämnade riggen bakom mig med mitt andra försök.

lyche3

Den andra stora utmaningen var den sk. Stairway to Heaven, omdöpt till Stairway to Hell av många.
En uppochnervänd trappa som man klättrar upp för genom att dra sig upp i chins, för att sedan på toppen byta till andra sidan (det var läskigt långt emellan) och där klättra ner igen. Jag var ytterst nervös för sidbytet, att vända sig bakåt och byta grepp ”blint” är obehagligt och riskabelt, jag har aldrig gjort det tidigare och jag tänkte också att om jag missar här kommer det kosta mig mycket styrka (behövdes 4 chins för att komma upp till toppen).
Men det gick på första försöket. Ibland skall man ha nybörjartur!

lyche4

Under loppets sista kilometer önskade jag mest att det skulle vara över. Var så oerhört varmt och jag var både hungrig (måste lära mig hantera nutrition/energigels under långa lopp) och törstig. Det kändes som de jävlades med oss varje gång banan svängde uppför de branta berget igen (för jag har kanske inte sagt det – hela banan låg på ett skidområde, där de flesta backarna vi sprang omkring i och uppför var märkta som svarta pister)! Liksom HUR många gånger kan de vända upp banan igen? Varje gång man sprang nerför fanns det i bakhuvudet att jag snart skulle tvingas upp för de höjdmeter jag precis fått springa nedför. Äntligen(!) nere i banans sista del möttes jag av välkända hejande röster. Ni förstår nog inte hur mycket det hjälper. Hur man får extrakrafter och hjälp att stänga av smärtan i kroppen. Har nog aldrig varit så trött. Men hindren togs en efter en och plötsligt var den där. Mållinjen.

lyche5Nästan läskigt hur fort man glömmer bort smärtan och hur jobbigt det var efter att man passerat mållinjen!

I mål med mitt armband intakt på min handled och vad som ser ut som (fortfarande preliminära resultat) 10:e plats i min åldersgrupp. Topp 10 i min åldersgrupp! Med en tid (2:31:34) som är långt ifrån de allra bästa, men som samtidigt hade räckt till en topp 25-placering ifall jag istället hade ställt upp i Elite-klassen.

Det är så kul att se hur duktiga Sverige och våra svenska löpare är, vi håller hög klass och standard och jag var stolt över att tillhöra och representera Sverige. Med svenska ögon sett hade jag önskat att hindren var svårare. Vi hade generellt premierats av detta då fler andra nationer skulle ha svårare med högre svårighetsgrad vilket hade resulterat i ännu bättre svenska placeringar.

Banan då, hur var den i sin helhet? Och hindren? För att vara en OCR-bana var den (åtminstone under lördagens lopp då solen strålade på himlen) väldigt torr och inte lerig. De allra flesta lopp brukar innehålla någon form av vattenhinder, och inte minst väldigt mycket lera.

Kan inte påstå jag saknade leran, jag personligen tillhör inte dem som är det största fanet till att vi alltid skall bli så skitiga. Egentligen inte pga. smutsen, utan för att det är svårt att få ”rättvist”, desto senare du startar desto sämre bana och förutsättningar får du, dessutom blir efterföljande hinder onödigt hala. Det var också väldigt få styrkehinder, egentligen bara ett enda (dock rejält jobbigt så det räknas kanske som flera?!) i form av att bära en 25-kg-wreckbag upp och ner 400 meter för en skidbacke!

lyche7

Det allra tuffaste hindret var istället backarna (och värmen). Olika gps-klockor visar olika mång höjdmeter (någonstans mellan 800 och 1000) men om vi säger såhär: det var i stort sätt aldrig platt, antingen sprang (eller rättare sagt gick) vi upp- eller så sprang vi nerför (och ofta väldigt brant vilket sliter rejält på kroppen och inte minst framsida lår). Och även om det är en omöjlighet i praktiken, då målet var i samma höjd som starten, så kändes det som det var dubbelt så mycket uppför som det var nedför!

Detta kombinerat, få styrkehinder och inte många tekniska och supersvåra hinder, innebar att banan verkligen premierade de riktigt bra löparna. Jag säger inte att det räcker att vara en bra löpare för att vinna, det krävs mycket mer än så. Hatten av igen. De allra främsta är grymt imponerande och inspirerande! Jag är så oerhört imponerad av alla de löpare som tog sig över mållinjen i lördags, oavsett tid eller armband. Men för mig, som är starkare på hindren gjorde upplägget att jag tappade mot de som istället har löpningen som sin starkaste del. Att banan dessutom var hela 15 km lång (nästan dubbelt så långt som ett Toughest) premierar löparna ännu mer.

Vill poängtera att jag inte klagar eller skyller ifrån mig. Snarare konstaterar vad banan gav för förutsättningar och vad jag behöver bli bättre på till nästa års världsmästerskap. För ja. Absolut skall jag dit igen. Jag lovade mig själv att inte ta något beslut om huruvida jag skulle satsa eller tävla alls nästa år förrän VM var över. Men även om jag (precis som under alla andra lopp) både undrade varför jag utsätter mig för detta samt önskade att det bara skulle ta slut, så är jag redan nu säker på att jag vill ställa upp en gång till. Nu vet jag mer vad jag har att vänta mig. Jag vet vad som krävs. Och jag ser fram emot att få jobba för det. För jobb kommer det krävas.
Jobb som kommer vara värt det när jag nästa år står på pallen. Där har ni det, målet för nästa år.

/Cecilia Lyche

lyche8

Vill du läsa mer om Cecilias resa inom OCR? Klicka här
Instagram: Lyche