Icebug experience ultra har premiär 2018.
11 inbjudna provlöpare testade banan och skrivs in i historieböckerna som de första att köra loppet. Det skulle kunna stått DNF bakom mitt namn. Men jag valde att det ska stå finished. Det här är en kort sammanfattning av en lång resa.

Jag står hemma i vardagsrummet på husbåten och  fyller min löparväst med diverse saker. Bland annat saltgurka, kolhydrater i gelform, ett bandage och ett par strumpor. Jag vet inte riktigt hur jag ska packa, jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska göra. Jag vet att jag ska springa 80km trail i Bohusläns skiftande natur. Jag vet däremot inte hur det ska gå till. En fot före den andra och händerna stundtals pressade mot låren. Ungefär där slutar min förkunskap. Jag har aldrig kunnat läsa mig till information speciellt effektivt. Att se och uppleva funkar bättre för mig. Under snart tre års tid har jag framgångsrikt applicerat denna metod då det kommer till att designa och skapa ett eget liv. Ett eget liv som jag ofta kan vara 100% stolt över. Inte nödvändigtvis nöjd med eftersom nöjdhet lätt kan få en att stanna. Stolthet är bättre då det driver en framåt.

Då jag blev inbjuden att tillsammans med en grupp mycket erfarna och välmeriterade ultralöpare för att provspringa Icebug experience ultra så visste jag direkt att jag skulle bli stolt över mig själv om jag försökte och framför allt om jag kunde genomföra det. Så jag tackade ja utan att tänka efter.

När vi tänker efter så begränsar vi oss ofta med en massa om och tänk utifall. Vi behöver svara javisst mycket oftare för att inte missa att leva.

Det är nu tre timmar tills Icebug-bilen hämtar upp oss på Götaplatsen och kör oss upp längs kusten till Ramsvik där vi ska äta och sova innan bilen kör oss till starten nästa morgon.

Jag har inte tränat inför detta. Mitt senaste långpass var i april. Det är det första jag tänker på då jag öppnar ögonen  kl 04.45 och går upp för att äta frukost.

Jag delar upplevelsen med löpare av bra mycket grövre kaliber än mig, åtminstone i detta sammanhang, och jag börjar inse att jag saknar mycket i min packning. Salttabletter och flera vattenflaskor bland annat.

Vi kommer efter en kort bilfärd fram till färjan som ska ta oss över till Bohus Malmön där den första etappen på 12km ska avverkas. Den avverkas fort. Ön är ett stenbrott och flinka fötter dansar över stenarna i 5-6 min tempo. Ibland snabbare.

Detta kommer jag aldrig att lösa.

Jag hade tänk mig att lunka på i 8-9 tempo och sakta men säkert beta av provloppet. Det visar sig att banan inte är snitslad och att jag inte vet hur jag laddar in en karta i min gps-klocka. Deras fart får helt enkelt bli min fart. Och det går bra. I 35km. Jag går i minsta uppförsbacke och får otroligt mycket fin hjälp och stöd i form av tips, godis och salttabletter.

Kroppen känns bra tills vi närmar oss 36km då fötterna helt lägger av. Fotlederna greppas av en osynlig hand som klämmer hårt runt dom samtidigt som den för in ett glödande knivblad i trampdynorna. Naturen är slående vacker och jag försöker att enbart tänka på den och vara tacksam över denna unika möjlighet.

Det funkar ganska bra faktiskt. Det går att lura huvudet. Till en viss gräns. Det går såklart att lura det även förbi denna gräns men det har jag tyvärr inte lärt mig ännu.

Gruppen börjar splittras, läs jag börjar hamna längre och längre bakom. Det har gått 53km och jag har satt nytt distansrekord. Jag fäller en tår och inser för första gången under dagen att jag nog kommer att lösa detta på riktigt.

Kort där efter kommer vi till nästa pitstop och jag trycker i mig kokta ägg, banan och risifrutti med bara händerna. Classy as fuck.

När vi lämnar stoppet åker jag ännu längre bak, nu får jag äntligen färdas i 8-9tempo. Detta var vad jag ville från början tänker jag och försöker att inte fokusera på den obeskrivliga smärtan i fotlederna.

För dig som undrar hur kul jag har just nu så kan varje steg jämföras med att bli dumpad av sitt livs kärlek samma dag som du blir skönstaxerad, får sparken samtidigt som din hund dör och det visar sig att dina barn egentligen är en skapelse tillverkad av din fru och bästa kompis. Ljuset i den tunneln utgörs av att det åtminstone nu är din X-fru, du har snacks med dig och utsikten  är helt otroligt vacker. Och det är tur eftersom du får se den under många timmar till.

Vi har nu kommit tillbaka till Ramsvik, platsen där min säng, en bastu och en massa öl finns.

Målgången är dock många timmar bort så efter en halv banan och påfyllning av sportdryck så lämnar jag boplatsen bakom mig, trotsar alla mina inre röster och haltar vidare mot mål i Hunnebostrand som ligger ca 25km bort med omvägar genom naturen.

Jag håller takten med övriga då vi går upp för första backen men sedan är jag åter ensam i spåret.

Henrik som har dragit banan och även är ordförande i IK Granit vänder sig om och joggar på pigga ben bak till mig och frågar om jag vill ha sällskap. Det vill jag. Och här börjar en fin om än smärtsam sista del av banan. Under de sista 2.5-3 timmarna får jag uppleva allt det där som alla borde få uppleva. Jag får uppleva den verkliga essensen av idrott. En verklighet där idrott inte handlar om prestation eller om vem som är bäst. En verklighet där idrott enbart handlar om storsint ledarskap där alla individer får en chans att göra sitt allra bästa. En chans att nå sina mål, förverkliga sina drömmar och en chans att bli en bättre version av sig själva. En chans som alla i samhället borde ha möjlighet att få uppleva. Henrik får sällskap av David Muir och jag får ytterligare en person att inspireras och hjälpas av. David och jag springer endel ihop i Göteborg och han har tillsammans med övriga från Aktivitus lärt mig allt som är värt att veta om löpning.  David är även den enda jag känner som spurtstridat sig till en andra plats i ett lopp på 150km.

Tillsammans med dessa två fortsätter jag mot mål. Jag gör allt det där som en person i ett extremt (självupplevt) underläge gör, jag ursäktar mig, säger att dom kan springa på, att dom inte behöver vänta och sen ursäktar jag mig igen. Henrik och David gör allt det där som trygga och grymma personer gör, peppar och ger mig lugn, salt och en bar som jag kräks av.

Efter 65km stänger jag av klockan. Den tickar nästan baklänges och psykiskt gör den mer motstånd än vad den hjälper mig.

Foto: Tomas Amneskog

Den sista delen av banan  är minst lika vacker som resten men innehåller i stort sett alla backar. Helt perfekt för mig som nu varken kan springa uppför, nerför eller överhuvudtaget. Jag måste tyvärr springa så ofta det går. Jag tillåter inget annat. Det blir en liten bit löpning en liten bit gång om vart annat. Ibland får jag till och med upp något som kan liknas  vid fart.

Smärtan i fötterna har nu sällskap av smärta i båda mina knän och jag får slå undan tankar på att bryta. Att Jag kan komma på så många ursäkter på kort tid är fascinerande. Jag tänker på alla andra mörka stunder jag satt mig själv i och att om jag tagit mig ur dom så kommer jag även att ta mig ur detta. Jag tänker på vänner som dött av överdoser och jag tänker på tjejen från psyket. Hon som tittade på mig och sa ” du ser ut att vara snällast här, snällast och argast”. Jag inser att det är den handen jag givits. En hand med extremer, där livet levs i svart eller vitt. Ett liv med en orkan i hälarna, en orkan som gjort att jag aldrig kunnat stanna någon stans. Och när det går upp för mig exakt vilka mina förutsättningar är så slår det mig. MINA förutsättningar är allt JAG har. Och det är utifrån dom som jag ska lösa detta. Jag ska inte lösa det för att jag skrev det på Instagram  jag ska inte lösa det för att hedra mina döda vänner eller för att göra min familj stolt. Jag ska lösa det för att jag inte länge  vill vara en person  som tar den enkla vägen. Nu har jag en unik chans att växa. Det är bara nu, nu när jag är långt utanför min komfortzon, långt ifrån något som jag kan som möjligheten att växa finns. Detta är min chans. Jag måste ta den.

Jag trycker på lite och efter 200m som känns som en mil gör knät för ont så jag återgår till att halta.

Det är mindre än en km kvar nu. Jag har avverkat de mest smärtsamma 79km någonsin.  David pekar på en Sjöbod och säger att när vi kommer till den  så springer vi sista biten in i mål. Henrik peppar mig samtidigt som han och David pratar konst.

Vi kommer fram till Sjöboden och jag springer. I kontrast till senaste timmarna flyger jag nu fram. Kroppens smärta blir mitt bränsle och alla negativa  beslut i livet blir min motivation.

Några av de som redan gått i mål står längs vägen och peppar. Jag ökar farten. Vill inte halta över linjen. Vill besegra loppet, den  Bohuslänska terrängen och mig själv.

En sekund av total tystnad i mitt huvud infinner sig då jag når mållinjen. Sedan kommer den mest intensiva form av extas jag befunnit mig i. Allt rusar och stolthet blandas med smärt, tårar och en känsla av odödlighet. Jag besegrade mig själv. Och jag sprang 80 j*vla kilometer.

Foto: Jonas Svengård

Jag står hemma i vardagsrummet på  husbåten och packar ur min löparväst. Den är full med, strumpor, saltgurka livserfarenhet och en känsla av att kunna klara av vad som helst.

Text:
Viktor Byhr
@theocrgym

Robert Eskilsson, Fredrik Larsson, Henrik Vangenmo, Dimitrioz Kirazidis, David Muir, Tomas Amneskog, Mervi Heiskanen, Carl mezcla Jesper Fägerste, Viktor Byhr, Christer Löfgren var de första 11 att springa ultraloppet Icebug experience ultra 80km