Det var inte så magiskt att vakna i morse efter 4.5h sömn. Jag kom upp sent med bussen till Oslo och sedan satt jag och min barndomsvän Bo Tommy uppe och tjötade flera timmar.

När klockan ringde vid 05.00 vakande jag motvilligt men ändå förväntansfull. Någon pigghet var det dock inte alls tal om.

Vi hoppade in i Bo Tommys bil och åkte mot gardemoen.

Vi skulle med på olika flyg så efter 40min vandrar jag runt ensam på en trött flygplats med en tröttare kropp.

Jag går bort till utlandsterminalen och sätter mig vid gaten.

Plötsligt ska planet gå och jag sitter två gater fel efter gatebyte.

Jag förflyttar mina brouges i 2.50fart mot rätt gate och glider ombord med ingen marginal alls.

Efter en underhållande flight med en snarkande ryss och en trevlig norsk guide brevid mig gör planet en tvär dykning ner åt höger och genom molnen dyker plötsligt det mäktiga landskapet upp. Svalbard.

Några små hus ligger precis vid vattnet och innan jag har fattat nåt så är vi på marken. Det känns som att landa på en camping. En camping med ett frölager och en sattelit station brevid sig.

Jag kom till hotellet tre timmar före BT och bestämmer mig för att springa lite. Jag får en genomgång av receptionisten om vart jag kan springa utan gevär och efter det ger jag mig ut. Landskapet är helt obeskrivligt vackert och vilt. Vildmark som får de svenska fjällen att kännas som NYC. Staden däremot får Skövde att kännas som NYC så det är en kontrasternas plats helt klart.

Helt vilt och rått. På riktigt. Och då är jag ändå i den största stan eller som mest 100m utanför.

Jag kör 3km stegring som uppvärmning. Tundran är konstig att springa på. Permafrosten gör marken hård men inte stum. Jag känner dock en stor skillnad från hemma. Mina DTS4 känns något hårdare än på svensk upptinad mark.

Bergen som tornar upp sig runt mig är branta och fulla av rester från linbanor för kolet som fraktats där.

På ett av fjällen blev en tjej uppäten av en isbjörn 1999. Den var sjuk och smal och såg ut som en Ren då den närmade sig. Nina och hennes vän reagerade därför inte på den förens det var försent. Hennes vän kastade sig ut för bergssidan och överlevde mirakulöst. I dag står det ett minnesmonument för Nina uppe på bergstoppen.

Bjrönhotet är verkligt och inget man chansar med även om dödsfall är mycket ovanligt.

Efter 3km stegring med snittfart 4.28 kör jag 3x 1.2km kuperad löpning med ett hinder. Varje slinga börjar med 200m uppför. Här hamnar farten på 4.32.

Kroppen känns trött men naturen är så mäktig så det väger upp och blir ett rent nöje. Efter att ha flåsat klart tar jag en upptäckts tur hemåt på 6km genom det helt överfeta landskapet.