Det finns OCR och så finns det Toughest OCR…

Toughest är alltid Toughest.
Marknadsledaren som alltid gått i framkant när det handlar om organisation, hinder och arrangemang. Inte bara för svensexorna och de teambuildande företagen utan även för tävlingslöparen i allmänhet och elitlöparen i synnerhet.

De bästa löparna från hela Skandinavien kör dessa lopp och Toughest blir alltid lite av en “realitycheck” för kaxiga ungtuppar som inte varit med så mycket tidigare.

Det är alltså inte för inte som den trefaldiga världsmästaren Jonathan Albon från Storbritannien alltid väljer Toughest framför andra lopp (till många svenska elitlöpares förtret). Den oslagbare Britten kallar själv Toughest för “det världsledande loppet” och utan att ha mer än en handfull lopp utomlands under bältet är jag beredd att hålla med. Men det är inte bara jag och den gode Jon som gillar Toughest skulle det visa sig…

I vanlig ordning bestämde jag mig sent för att springa detta mitt sjätte Toughestlopp. Väldigt sent. Efter att ha passerat mållinjen på Ultimate OCR i Åkersberga sju dagar innan Toughest Malmö med en otroligt stark känsla i kroppen bestämde jag mig för att Malmötävlingen skulle få bli mitt fjärde lopp för säsongen. Jag menar, har formen äntligen infunnit sig är det väl bara att köra på? Döm om min förvåning när jag upptäcker att loppet är fullt.

– Vadå fullt?
– Det finns ju alltid platser kvar på loppen, åtminstone i de sena startgrupperna? Men nej. Ett helt otroligt tryck hade sålt slut på samtliga 7000 startplatser i Toughest hemmastad och där stod jag med lång näsa. Sjutusen platser liksom! Ok att OCR blivit populärt men SJUTUSEN PLATSER! Stort grattis och hatten av till Toughest och det är nog många med mig som nu lärt sig att förköpa i tid till nästa lopp. Som tur var lyckades jag genom Monkeyswing.se knipa åt mig en sponsorplats i absolut sista sekund så nu var helgen räddad!

Budgeten denna gång tillät inga extravaganser så hotellnätter var uteslutna. Det blev istället ett klassiskt earlybirdupplägg med revelj 05:30 för att rödögd sätta sig i bilen och sträckköra från Göteborg direkt till startlinjen arla lördagsmorgon. Som tur var behövde jag inte vara ensam i detta utan lyckades snabbt fylla upp min bil med likasinnade dårar.

Tack vare en supersnabb och smidig chip och nummerlappshämtningsprocedur på tävlingsområdet blev det till och med en liten stund över till att reka banan en snabbis. En ganska vettig ide för en Malmödebutant som undertecknad. Det slog mig snabbt hur platt banan var. I särklass den plattaste banan jag någonsin sett där den ringlade och sträckte ut sig över den soliga Ribersborgsstranden. Sandig och lerig (två mudlands!) visst, men framförallt platt.

“Det här blir lättlöpt” tänkte jag glatt!

Ett nytt hinder hann jag skymta också, där man hängandes i något som mest liknade ett cykelstyre skulle “kippa” sig längs med ett rör med piggar som hindrade styret att glida framåt. “Här kan det nog komma att bli köigt” tänkte jag tyst för mig själv samtidigt som jag pliktskyldigt försökte töja igång kroppen.

Jag hade förmånen att få starta i samma startgrupp som mitt OG hinderbaneteam MIT Tough Team. Sveriges första och absolut trevligaste sociala OCR-team där alla oavsett bakgrund och färdighet är välkomna. Man kunde skymta många nervösa men sjukt taggade bekanta ansikten både hos Toughestdebutanter och härdade veteraner, men lite high fives och peppande ramsor fick de flesta att slappna av lite när nedräkningen till start väl började.

3-2-1-GO! Och som det gick…

MIT Tough Teams grundare och capo Camilo Lattof tog som väntat direkt täten och det var bara att bita ihop och försöka hänga på den ryggen så gott det gick.

Det gick snabbt. Riktigt snabbt. Jag hade glömt min Garmin hemma så hade inte koll på vilken pace vi höll, men det gick undan ordentligt. Hindrena avlöste dessutom varandra i en aldrig sinande ström och för varje hinder hade Camilo ökat sin ledning över mig med ett par meter.

Innan jag visste ordet av skymtade jag det nya hindret längre fram i banan. Jag såg även en lång ringlande kö framför hindret och svor lite för mig själv för det där såg ut som ett hinder som jag hade tjänat mycket tid på istället för att som nu förlora tid i antingen den långa kön eller på straffrundan. Camilo hade sett samma alternativ som jag och valde direkt straffrundan och jag litade på hans omdöme och vek också av på den långa straffrundan till vänster om hindret. Här tappas nog tyvärr minst 1-2 minuter och en hel del energi.

Den förmodat lättlöpta banan visade sig ganska snart från sin rätta sida. Även om backar i stort sett saknades kryllade det av mer eller mindre sugande hinder där man kröp, klättrade eller bar tunga saker. Två mudlandsområden och långa löpsträckor på sand gjorde också sitt till så halvvägs in i banan såg jag Camilos ryggtavla för sista gången när jag slog av något på takten. Nu handlade det om att ta sig igenom banan med värdighet och låta bli att blåsa ur sig totalt. Det saknades dock inte ryggar att plocka då man hela tiden passerade bekanta och obekanta löpare från tidigare startgrupper.


Efter en lång tur längs med Ribersborgsstranden är jag efter lite mer än en halvtimme tillbaka vid start och målområdet där de största och mest spektakulära hindrena finns. Jag går tungt men får nya krafter av att klara hindrena fint samtidigt som jag segar mig förbi duktiga löpare. Men det är tufft!

Monkeyswings Peter Holmgren (för dagen skadad men med som support) möter skrikandes upp vid Dragonsbackhindret och jag lyckas tack vare honom lägga in ännu en liten växel och stapplar ursinnigt vidare mellan hindrena på loppets sista kilometer med Peter vrålandes vid min sida.

De flesta Toughestlopp avslutas med den fruktade rampen och så även här i Malmö. Som gammal brädåkare över medellängd har jag sällan bekymrat mig över detta hinder men denna gång är självförtroendet lite väl gott då jag trots att jag direkt når kanten är lite för slapp i greppet och långsamt glider tillbaka ner på magen. Camilo har redan gått i mål och står retfullt högst uppe på rampen och viftar åt mig med en röd och en grön flagga i varje hand. Jag lackar ur på mig själv och tar mig snabbt upp, ger Camilo en high five och en kram för att sedan glida ner på exitstången som en brandman på utryckning och passera mållinjen. Tröttare än jag varit i mål någon gång tidigare men lika öst, speedad och lycklig som vanligt. Den känslan är oslagbar och jag tror att de flesta som läser detta kan relatera!

Resten av dagen blir en orgie i ryggdunkningar, kära återseenden, high fives, kramar och bara överkroppar i den varma Malmösolen innan det är dags att sätta en sliten men lycklig kropp bakom ratten igen. 

Stort tack till Toughest, Monkeyswing.se, MIT Tough Team och HotMojo salen på SATS Eriksberg som fick den här gubbkroppen att återvända från de döda dagen efter loppet.

Text: Daniel Lundgren

Och du: Var smart, var inte som Daniel, utan boka din startplats till de av årets Toughestlopp du tänkt springa redan idag genom att klicka här