Klockan 24.00 kommer vi fram med bilen till start. Vi bäddar och sover ca 40 minuter senare gött i den rymliga kombin.

05.30 vaknar jag och inser att starten går om 30 minuter.

Jag klär på mig extremt långsamt och börjar klura ut hur jag öppnar min keso med nötter.

Jag är ingen morgonperson. Alls.

Eftermiddagen, kvällen och natten är mycket mer min grej. Tiden mellan 05.00-07.00 är jag helt värdelös att vara vaken på. Jag går med oknutna skor mot sekretariatet för att hämta ut nummerlapp kartor etc till loppet.

Det är nu 23 min kvar till start och jag har börjat tugga i mig keso.

Rune Larsson säger klara färdiga gå och 06.00 går jag iväg över startlinjen. Hade glömt sätta på gps på klockan så den behövde leta signal lite. Min plan var att hålla låg fart och gå i uppförsbackarna. Det var alltså kanon att klockan inte var redo för annars hade jag säkert sprungit för fort i starten. Det gör man ju nästan alltid i starter. När någon säger 3,2,1 kör på ett eller annat sätt, så kör man av någon anledning järnet.

Personerna i ledningsklungan utmärker sig snabbt och drar iväg med en imponerande fart.

Jag lunkar på sakta och är en av få som går redan i första lilla backen.

Alla runt mig springer iväg.

Bohus Malmön är ett stenhuggeri fullt av exklusiva sommarstugor. Marken är lika ojämn som livskvalitén för dom som lever stenade och dom som lever här på stenarna. Inte en rak fotisättning på 10km.

Jag vet att för hög fart här innebär tidig kramp och det vill jag till varje pris undvika. Förra årets smärtsamma upplevelse är färsk i minnet.

Efter att ha rundat nästan hela ön inser jag att jag glömt min lur vid starten. Får guidning dit och några extra 100 meter offtrail på klipporna.

Nicole har hittat min lur och tagit med den till färjan.

Loppet börjar med 12km runt Malmön, tiden stängs av före färjan och sätts på när man passerar tidtagningsplattan på fastlandet då man går av färjan. Tiden för resan dras på så sätt bort.

Jag får min lur på färjan och trycker i mig lite bröd och grädde.

Dumpar av min halvlitersflaska med grädde och nyponsoppa i bilen innan loppet fortsätter på fastlandet.

Då vi startar om från färjan står ett hav av människor vid kustlinjen och klappar händerna och hejar.

Så borde man börja varje morgon. Kände mig som jag tror att en diktator känner sig varje morgon. Applåder det har rest på sig tidigt idag!

Jag unnar mig några löpsteg till folkets jubel och går sedan upp för den långa långa backen som följer.

Efter 25km kommer det första fikabordet jag stannar vid och där unnar jag mig friskt av saltgurka och godis. Jag dricker vatten och fyller min vattenblåsa med flytande socker från Maurten.

Det går rätt upp i hypofysen som en dragen lina på en dragen Lina, eller Hans eller vem som helst, och allt känns ovanligt lätt. Inte minst benen. Jag får kämpa för att inte öka farten.

Jag skrattar åt olika saker jag ser längs vägen och hälsar på alla djur jag möter. Genom att specifikt tilltala dom och inte deras människor. Hej hund, Hej katt osv. Jag tänker mycket på hur glad jag är att jag aldrig vaknar med ångest pga droger eller skuldsätter mig pga det. Jag gråter en skvätt över vänner som knarkat ihjäl sig och sedan njuter jag av känslan i benen.

Kroppen har inte den minsta känning vad gäller kramp så jag firar detta med ett par elektrolyter och magnesium tabletter. Jag tar ca 4 per timma, 2+2.

Vid 43km är det fika igen och jag är lyrisk över att kroppen fortfarande mår så bra. Skulle allt krampa ihop nu så skulle det ändå vara ok på något sätt. Förra året haltade jag med smärtor redan efter 3mil. Nu var jag över hälften så bring it on.

Folk som passerat mig för längesedan började nu passeras av mig.

Jag såg på deras steg att dom hade ont och höll min takt för att sakta men säkert passera utan stress eller onödig fartökning.

Vid ca 50km var det fika igen och jag passade på att äta lite pastasallad. Jag var väldigt hungrig stora delar av loppet men det funkade förvånansvärt bra. Jag hade godis och cliffbars med mig som jag gnagde på titt som tätt längs vägen.

Jag hängde rätt länge i varje depå och stressade inte. Längst i Ramsvik där jag laddade min klocka en stund och hängde med Nicole.

Detta var efter ca 60km och ena benet hade börjat krampa lite lite. Jag tog fram min värmesalva från Australien och smörjde in insidan av vänster lår för att lindra krampen. Det blev grymt varmt och jag kan avslöja att det även blev enormt varmt på en del som slår mot låret när man springer. Sedan tänkte jag inte så mycket på krampen mer. På ett sätt funkade salvan bra.

Vid 70km fick jag endel hugg om jag ökade farten för mycket men min eufori över att må så himla bra så nära mål gjorde att jag helt enkelt sket i att det högg lite i ljumsken och bara körde på. I dag är det jag och inte krampen som bestämde hastigheten tänkte jag.

Jag passerar ytterligare några löpare och med 2km kvar till mål biter sig en fast i en spurtstrid. Jag är svagare på asfalt än denna person och precis då han ska passera mig tänker jag, nej Viktor , i dag ger du fan inte bort någonting till någon, jag höjer farten till ca 3.55min/km och han hänger på. Ett parti med smala passager, bryggor och vassa stenar dyker upp och jag använder mitt dåliga konsekvenstänk till min fördel och håller samma fart rätt in bland stenarna.

Han tappar lite men strax där efter blir det platt igen. Jag tänker att om det är någon gång jag ska köra järnet så är det nu, en 80cm hög ”klippa” är som en vägg efter 79km och då jag studsar upp på den och vidare längs banan hör jag bakom mig att hans plan att följa efter på samma sätt inte riktigt funkade. Jag håller fortsatt högt tempo hela vägen in i mål och spurtar över linjen med mitt första riktigt lyckade ultra avklarat. Jag sprang mer än jag gick, sprang över hela det sista berget och höll mig inom min kapacitet med lite för mycket tramp över gränsen från och till mot slutet. Enormt nöjd med min prestation och idag har jag haft två pass varav ett på hinderbana utan minsta problem att röra mig.

Trodde inte jag kunde må så bra under 85km (loppet var 80 men Sprang fel några ggr pga ouppmärksam) men det gick visst.

Min tid blev 10.45.23.

En mycket vacker dag med massor av intryck. Alla borde ta sig igenom minst en ultra i livet.

Om någon undrar hur sköna Icebug DTS4 är så kan jag säga att jag plockade ur mina nya ur lådan, gick 200m med dom oknutna, knöt och sprang sedan 85km utan minsta problem. Så sköna är dom. Koden BYHRVIP ger 20% på Icebug så haffa nu.